RADIOBRUS

Från Nils Uddenberg

2011-06-30T06:02:00.000-07:00

[Vad glad jag blir när upptagna människor tar sig tid för att svara när man skriver till dem! All min respekt...]

Hej Paulina!

Tack för din reaktion. Naturligtvis är jag glad över att du läst min bok och att du fått ut en del av den. Det där med manlig och kvinnlig sexualitet är jätteknepigt och jag våndades en hel del när jag skrev. Stor hjälp hade jag av en mycket nära vän, en kvinna som var en av de ledande i feministrörelsen(Grupp 8) på 1970-talet. Men jag tyckte ändå att det skulle ha varit fegt av mig att inte alls ta upp ämnet. Sen anser jag nog att det finns vissa biologiskt givna skillnader mellan män och kvinnor. Skillnader som kanske snarast ska uppfattas som tendenser i olika riktningar och som givetvis inte står fria från personlig erfarenhet och inflytande av samhälle och kultur. Det innebär också att det finns stora skillnader inom såväl gruppen av män som gruppen av kvinnor. Det finns givetvis kvinnor som är mer ”manliga” – ursäkta det fåniga uttrycket – än många män. Det är viktigt att komma ihåg detta. När man talar om biologiska skillnader är det många som tror att man anser att dessa skillnader är huggna i sten och för evigt givna, men man behöver bara titta på hur förhållandena mellan män och kvinnor har ändrats i Sverige under de senaste hundra åren för att inse att det inte förhåller sig så.

Tack också för din reaktion på så kallad populärvetenskap! Den är jätteviktig om inte forskarsamhället och resten av samhället ska glida isär för att sedan möjligen börja bekämpa varandra. Det finns tendenser i den riktningen…

De bästa

Nils

Mejl till Nils Uddenberg

2011-06-29T10:43:00.000-07:00

Hej!

Jag har läst din bok Arvsdygden (1998). Jag antar att du inte längre får väldigt många brev som är kopplade till boken, men jag kände att jag ville kontakta dig efter att ha läst den. Jag är kvinna. Jag är inte trettio år fyllda (alltså i ”fertil ålder”). Jag är feminist. Jag måste säga att jag blev något fundersam över alla antaganden om mäns och kvinnors olika biologiska förutsättningar på alla möjliga olika områden. Själv förutsätter jag att följande biologiska skillnader finns:

- Män är starkare än kvinnor.
- Män är längre än kvinnor.
- Män är i regel tyngre än kvinnor.
- Kvinnors sexuallust är starkare vid ägglossningen medan mäns varierar mindre.

Den fråga jag ställer mig är om det behövs fler skillnader för att likartade mönster ska utvecklas i olika kulturer. Jag ska försöka illustrera vad jag menar.

Exempel 1:
Säg att jag har varit ute på krogen en kväll. Kvällen slutar med att jag hånglar med en man. Stället vi är på stänger snart. Frågan är om vi ska gå hem var för sig eller tillsammans. Jag vet att han är starkare än jag. Jag vet att han är tyngre än jag. Jag tvekar, för jag vet att om vi hamnar i ett läge där jag blir osäker kommer han att kunna tvinga sig på mig. Jag känner honom inte, så jag kan ju inte veta. Rädslan tar över. Jag låter bli. Det betyder inte att min lust var mindre än hans till att börja med. (Är han då mer promiskuös än jag?)

Exempel 2
Säg att jag ska löneförhandla med min chef. Jag är ganska kaxig, så jag drar på rejält. Min chef blir irriterad. Han ställer sig upp. Jag ställer mig också upp. Han ser ner på mig – argt. Jag känner hotet i luften. Givetvis vet jag att han aldrig skulle tillgripa fysiskt våld i denna situation, men hotet, att han ser ner på mig och att jag underförstått vet att han är starkare än jag räcker. Jag tar ett steg bakåt. Jag sätter mig. Jag backar också från de krav jag från början ställde i förhandlingen; känslan av hot sitter i.

Exempel 3:
Säg att jag är sambo med en man. Han vill ha sex, men min mens är nära förestående och hormonnivån är i botten. Jag har ingen lust. Efter ett tag ger jag ändå efter, och vi har sex. Jag är inte riktigt där. Jag tänker på praktiska saker, men försöker spela med i sexualakten. När detta har hänt lite för många gånger slutar jag att koppla sex till njutning. Det är något som bara ska göras. Det betyder inte att det var något fel på min lust i ursprungsläget, men det betyder att sex nu har blivit ett måste bland andra.

Alla kvinnor har den typen av erfarenheter – för att vi är inte lika starka, för att vi inte är lika långa, för att vi inte är lika tunga som män och för att vår sexuallust varierar. När alla kvinnor har den här typen av erfarenheter (och män har andra erfarenheter gemensamt som också de i grunden kan kopplas till samma ganska få fysiska skillnader) smittar det givetvis av sig på den kultur som vi väljer att utforma tillsammans – åtminstone så länge vi inte medvetet går in för att försöka förhålla oss till dessa fysiska skillnader på något annat sätt.

Att jag är kvinna innebär i många fall att jag måste vara lite försiktigare och anpassa sig lite mer. Jag vill inte råka illa ut. Jag bär med mig erfarenheter av rädsla, hot och skevt givande och tagande i alla situationer då jag möter män – även då det inte borde spela någon roll. Det är klart att det smittar av sig på hur jag agerar, hur jag väljer i livet och vad som, i den kultur jag lever i, anses vara legitimt. Jag försöker aktivt skaka av mig mina erfarenheter, men jag ramlar likväl i genusfällorna. Jag tycker inte att det krävs långa resonemang om att kvinnor är genetiskt programmerade att ta hand om sin avkomma mer innerligt för att förklara det. De erfarenheter jag bär med mig räcker mer än väl för att förklara att jag inte, i alla situationer, lyckas vara den starka och självständiga feminist som jag gärna vill vara.

Nåväl, din bok var i övrigt intressant, och jag måste säga att jag lärde mig en hel del om andra saker. Du får också plus i kanten för att du överhuvudtaget tar dig tid att sätta dig och skriva populärvetenskap. Det är värt respekt bara det.

Med vänliga hälsningar
Paulina Lundkvist

Det där med kommunism

2011-05-21T04:13:00.000-07:00

Hitta fler Radiobrus-låtar på Myspace Music

Invandring, identitet och vårt behov av speglar

2011-05-21T03:45:00.000-07:00

Hitta fler Radiobrus-låtar på Myspace Music

Jag förstår Lars von Trier

2011-05-21T02:45:00.000-07:00

Hitta fler Radiobrus-låtar på Myspace Music

Ett flygblad till marknadsfundamentalister

2011-05-04T09:24:00.000-07:00

- Kaffe är varmt. Alltså är te kallt.
- Havet är blött. Alltså är sjöar torra.
- Jag skriver på ett tangentbord. Alltså är pennor till för att rita med.

Jag vill:
- Få mina behov tillfredställda.
- Få mina rättigheter tillgodosedda.
- Att andra får sina behov tillfredställda.
- Att andra får sina rättigheter tillgodosedda.
- Leva i en värld med hållbar ekologisk utveckling.

Det är de krav jag kan ställa. Det är de krav jag vill ställa. Jag är inte ekonom. Det är inte upp till mig att berätta hur det ska gå till. Det sånt man har tjänstemän till. Jag är en medborgare i en demokratisk stat. Min uppgift är att ställa krav på denna stat så att demokratin fungerar. Det är min uppgift att ställa krav så att demokratin omfattar oss alla.

Jag måste väl inte tro på ett falerat sovjetiskt system bara för att marknaden skapar klyftor? Du måste väl inte förstöra miljön bara för att du inte kallar dig för kommunist? Han måste väl inte blunda för kinesiska barnarbetare bara för att det en gång fanns en herre som hette Mao? Men det är klart...

- Kaffe är varmt. Alltså måste te vara kallt.
- Havet är blött. Alltså måste sjöar vara torra.
- Jag skriver på ett tangentbord. Alltså måste pennor vara till för att rita med.

Paulina Lundkvists brev till Jan Björklund - och svar

2011-04-06T14:59:00.000-07:00

(Jag tänkte fylla på här efter hand...)

Vad varje utbildningsminister bör veta

Vad varje utbildningsminister bör fundera på

linda.nordlund@education.ministry.se till mig

Hej Paulina Lundkvist,

Jan Björklund tackar för dina synpunkter. Han har bett mig, som medarbetare i den politiska staben, att svara på ditt brev.

Jan Björklund delar din syn på att duktiga pedagoger är skolans viktigaste resurs. Det är absolut grundläggande att skolan ska jämna ut de skillnader som finns mellan elever med olika förutsättningar.

I den nya läroplanen har regeringen därför varit tydlig med att undervisningen ska anpassas efter varje elevs förutsättningar och behov. Det finns olika vägar att nå kunskapsmålen för olika elever. Här kan duktiga lärare som har höga förväntningar på sina elever göra verklig skillnad. För att uppfylla skolans kompensatoriska uppdrag krävs aktiva lärare som förmår väcka elevernas intresse, förmedla fakta och förklara.

Vad gäller frågan om klasstorlek är det en fråga för huvudmannen. Jag får därför hänvisa dig till rektor eller ansvariga politiker i din kommun.

Vänliga hälsningar

Linda Nordlund
Departementsledningen
Utbildningsdepartementet
Tel: 08-4051850
linda.nordlund@education.ministry.se

Ansvarskunskap för svenska utbildningsministrar

X antal frågor att ställa sig om lärarrollen och hur skolan organiseras

2011-02-24T23:07:00.000-08:00

Är det eftersträvansvärt att didaktisk forskning (forskning om undervisning) omsätts i klassrummet? Är det önskvärt att forskning om lärstilar (individuella inlärningssätt) omsätts i klassrummet? Är det önskvärt att läraren kan bedöma och möta barn i deras mognad och utveckling (d.v.s. pedagogisk kunskap)?

Är det rimligt att ekonomer och jurister ska ha mer att säga till om ifråga om hur skolan ska organiseras och struktureras än pedagoger och didaktiker? Ska verkligen ekonomisk forskning - och inte pedagogisk, didaktisk och lärstilsforskning – avgöra om resultat kan kopplas till klasstorlek? Hur omsätter man lärstilsforskning i praktiken när en klass har trettio elever? Hur många undervisningvarianter kan man hålla igång samtidigt utan att tappa greppet som lärare?

Måste fängelser vara den institution som liknar skolan mest? (Läs skol- och undervisningssociologen Anders Perssons böcker!) Varför styckas världen upp i ämnen i skolan – fortfarande! – trots att världen är en helhet, och didaktiker har hävdat detta i decennier? Varför är det så svårt att lägga upp en struktur som underlättar för lärare att ta del av andra lärares kunskap? Varför organiseras elevernas tid på ett sätt så att de känner att de mister all makt över sin tillvaro? (Anders Persson igen) Är det möjligt för en lärare att få god kontakt med eleverna när skolans organisation är sådan att eleverna måste alienera sig från undervisningssituationen om de vill behålla en gnutta av sin integritet? (Och igen.) Är det möjligt att låta bli att utöva alldeles för mycket makt som lärare när skolan är organiserad på detta vis?

Varför prioriteras djupa ämneskunskaper hos en lärare framför djupa didaktiska kunskaper? Varför anses detta förra göra dig till en bättre lärare men inte det senare? Varför är det inte lika självklart att lärare behöver genuspedagogisk vägledning lika väl som specialpedagogisk vägledning? Varför är det så förbannat svårt som lärare svårt att ge flickorna lika mycket av sin tid som pojkarna i klassrummet och varför finns det ingen som kan hjälpa mig med sin kompetens?

Varför är den nya skollagen så behavioristisk när behaviorismen har blivit omodern inom psykologin för massor av decennier sedan? Hur kan lagstiftaren ha MAGE att påstå att kunskap NU ska prioriteras inom skolan när LÄRANDET inte längre har någon betydelse? Vill jag verkligen vara kvar i den här schizofrena världen?

Bildkälla. Robert Nyberg: 199. Älskar mitt arbete. Bildarkviv. Robert Nyberg.nu Tillgänglig: http://www.robertnyberg.nu/grafik/senaste/alskar-mitt-arbete.jpg 2011-02-25

En liten retorikpraktika för pedagogiska politiker

2011-02-23T09:50:00.000-08:00

Denna retorikpraktika har som syfte att övertyga dem som lyssnar på en debatt – inte den som man debatterar med. Jag baserar det jag skriver här på principer som gäller i undervisning, då syftet med debatter i de allra, allra flesta fall är att få dem som lyssnar att förstå någonting – inte att övertyga sin debattmotståndare. Först några ord om minne.

Vad kommer man ihåg?
- Det oväntade. Det som avviker från det man förväntar sig.
- Det som upprepas ofta och mycket.
- Det man förstår.
- Det vi kan associera med något annat.
- Det som ligger nära oss själva.
- Helheter och sammanhang – detaljer glömmer vi bort.

Givetvis finns det mycket mer än så att säga om minnet, men det räcker så. Redan nu går det att ge några tips om hur du bör svara din debattmotståndare med publiken i åtanke:
- En viss typ av argument ska aldrig bemötas med samma slags argument. (Se nedan!)
- Ha några nyckelformuleringar som du återvänder till.
- Använd tio enkla ord istället för ett svårt. Om du ändå råkar häva ur dig ett klurigt ord: lägg till ett ”det vill säga...” och en förklaring. Vänsterpolitiker har ingenting att vinna på att väljarna inte förstår – vilket däremot högerpolitiker har.
- Använd metaforer, anaforer och liknelser. Skapa bilder hos dem som lyssnar! Jämför ett hemskt fenomen med ett ännu hemskare fenomen – och upprepa!
- Ge exempel på personliga öden. Anknyt gärna till personer du själv känner.
- Rabbla inte siffror! Förklara sammanhang och konsekvenser!

Då så... Det var en grund. Låt oss nu titta lite närmre på den första punkten; den behöver lite utförligare förklaring – men först behöver du känna till tre retoriska bergrepp:
- Ethosargument: Detta är argument som du använder för att inge förtroende och trovärdighet. Kanske hänvisar du till forskning, din egen karriär eller din erfarenhet. Att använda sig av en titel som ”professor” hör också hit.
- Logosargument: Den här typen av argument ligger i hur man bygger upp själva argumentationen: A leder till B som leder till C. Alltså måste vi göra A för att uppnå C. Det handlar om logisk argumentationsteknik, helt enkelt.
- Pathosargument: Passion! Känslor! Syftet med den här typen av argument är att spela på känslor. (Tänk på att vi nu i första hand ska ha publikens känslor i åtanke.) Du kan hänvisa till arga bönder, ledsna barn – eller vädja till din debattmotståndare att visa medkänsla.

Vilka slutsatser kan vi nu dra? Jo! Om du vill vinna publikens hjärtan, förtroende och om du vill att de ska komma ihåg vad du har sagt: bemöt aldrig ett ethosargument med ett annat ethosargument, ett pathosargument med ett annat pathosargument eller ett logosargument med ett annat logosargument! Det är vad de flesta gör spontant, men försök att träna bort den vanan. Det är inte effektivt (om det är publiken du vill vinna). Jag ska illustrera vad jag menar.

Tänk dig att diskussionen rör sig kring regeringens ekonomiska politik. Din debattmotståndare säger: ”Regeringens ekonomiska politik baseras på väl beprövad ekonomisk forskning som dessutom novellprisbelönades i fjol. Det är viktigt att politiken inte blir verklighetsfrånvänd, utan verkligen har sin grund i den forskning som finns att tillgå.” Argumentet är ett ethosargument. Debattören försöker vinna förtroende. Svara inte:
- ”Det går inte att lita på ekonomisk forskning då den baseras på modeller som har lite med verkligheten att göra.”
- ”Det finns annan forskning som utgår från helt andra principer.”

Försök inte att undergräva förtroendet hos din motståndare. Då är loppet redan kört, och ingen kommer att komma ihåg vad du egentligen sa. Bemöt inte ethosargument med ethosargument! Det är inte din motståndare du vill övertyga i första hand. Säg så här istället med pathos:
- ”Ja, det är helt rätt. Regeringens politik baseras på forskning som säger att desperata människor kan man få att göra nästan precis vad som helst. Man tar bort deras trygghet och låter dem känna att de inte har något annat val än att ta skitjobb till skitvillkor. Det är precis samma psykologiska principer som gör att en kvinna som blir slagen stannar kvar hos den man som slår; hon känner att det inte finns något annat val. Om regeringen tycker att det är verklighetsfrånvänt att stå upp mot forskning som kränker människovärdet kallar jag mig mer än gärna världsfrånvänd!”

Det omvända gäller också. Om din debattmotståndare med pathos hävdar att den som har slitit hårt, mycket och länge för att få sina miljonbonusar – svara inte med pathos! Gör istället ett räkneexperiment där du jämför med en arbetarlön. Resonera om hur många timmar på ett dygn arbetaren hade behövt arbeta för att nå upp i samma ersättningar som VD:n (eller vem det nu kan vara). Förmodligen är det obarmhartigt många dygn på ett enda dygn. Fråga din debattmotståndare hur den där VD:n egentligen hinner med det. Bemöt pathos med logos eller ethos!

Alltså – lita inte på din spontana känsla om hur du vill svara. Låt ditt svar dröja en halv sekund och svara ”ologiskt” - men logiskt utifrån att det är publiken du vill övertyga. Tänk på vad man kommer ihåg – och glöm inte att det är publiken, inte din motståndare, du vill imponera på!

Partiledarkrönikan

2011-01-25T07:21:00.001-08:00

Det är just nu trendigt att byta partiledare (eller åtminstone att tala om att göra det). Jag tänker att också jag måste få ge min syn på saken! Tänk om jag – ensam – hade fått avgöra vilka kvaliteter partiledaren i varje riksdagsparti skulle ha! Det hade varit kul. Jag tänker alltså beskriva hur parliledarpaletten för riksdagspartierna hade sett ut om jag hade fått bestämma – och jag skiter högaktningsfullt i hur realistiska mina förslag är, partipolitiska stadgar och till och med i om eventuellt föreslagna namn är sympatisörer eller inte. Det är reglerna. Är du med? Då kör vi!

1. Vänsterpartiet

Vänsterpartiet behöver en partiledare som snackar som folk gör mest. Det kan inte vara någon som går omkring och är rädd för att verka dum. Det måste vara någon som är lite didaktiskt lagd – någon som kan förklara de stora och svåra sammanhangen och sambanden på ett sätt så att det inte finns någon tvekan om vad det är som avses. Hon eller han ska alltså vilja gräva djupt, ha ett analytiskt sinne, men kunna uttrycka sig enkelt och passionerat. Passion uttrycks inte genom att halvengagerat trycka ur sig orden ”det upprör mig att...”. Passion är äkta ilska, glödande ögon och ord som ”jag blir så jävla arg när...”. Det finns en samhällsjournalist som fick pris av LL-förlaget (Lättläst Förlag) för ett tag sedan – just för dessa kvaliteter: Lena Sundström. Jag vill se henne som partiledare för Vänsterpartiet.

2. Socialdemokraterna

En socialdemokrat måste ha hjärtat på rätt ställe. Det måste också finnas ett äkta engagemang för att uttrycka sig istället för dem som inte själva har möjlighet att göra sin röst hörd. Han eller hon måste kunna provocera – utan att bilden av det där med ”hjärtat på rätt ställe” rubbas det minsta. Det ska vara en självklarhet; varje provokation måste i sig kunna tolkas som något behjärtansvärt. Jag tänker på ”den barmhärtige samariten”, en modern kontroversiell figur vars vilja att göra gott ingen kan tvivla på. Mitt förslag är förre ärkebiskopen KG Hammar. Sverige hade blivit så mycket mänskligare med honom som ledare för socialdemokraterna.

3. Miljöpartiet

Miljö är ett perspektiv – inte en fråga. Nästa partiledare/språkrör för miljöpartiet måste få människor att fatta det. Miljön är ett samhällsansvar såväl som ett individuellt ansvar. Glöden får inte fattas – här heller. Jag tycker att de kan behålla Maria Wetterstrand. Vem kan låta bli att lyssna på henne? Vid hennes sida sätter vi partiets egen favorit (i alla fall om man får tro mediaspekulationerna): Gustav Fridolin. Fördelen med Fridolin är att han är bra på att förklara det sociala ansvaret som ligger i att ta hand om miljön. Vi ska inte utsätta människor i Syd för farlig miljöpåverkan (om det så är bekämpningsmedel eller konsekvenser av vårt eget slöseri) bara för att vi i Nord ska ha det bekvämt, få billig mat o.s.v. Att ta hand om miljön innebär att vi tar hand om varandra. Det tror jag att Fridolin skulle kunna förmedla så att folk förstår.

4. Centerpartiet

När det gäller Centerpartiet kan man efterlysa hur många perspektiv som helst, som idag verkar lysa med sin frånvaro för partiet. Var är vurmen för miljön? Ska inte folk på landsbygden ha rätt att enkelt kunna ta bussen in till stan? Hur ska man göra det enkelt att vara miljömedveten på landsbygden utan att det kostar mer än det smakar? Var är vurmen för småföretagarna? Var är förslag på förenklade och utbyggda trygghetssystem för den som har ett litet företag? Ska en företagare inte kunna bli sjuk? Hur kan man utveckla a-kassan (eller kanske ett parallellt, liknande system) som kan verka som trygghet för småföretagare idag. Visst finns det idag vissa lösningar, men det är likväl fortfarande alldeles för otryggt. Och bönderna? Bönder har länge organiserat sig i producentkooperativ. Varför inte driva frågan om att förenkla driften av demokratiska företagsformer? Uppenbarligen har lantbrukarna ett intresse av detta! Nåväl... Det var många önskemål, men dessvärre har jag inget förslag på en person som skulle passa in på profilen av hjärtefrågor.

5. Folkpartiet

En liberal efterlyses! Svensk politik behöver för fan liberaler! Då menar jag inte någon utslätat och hjärtlös marknadsliberalism. Jag menar ett glödande engagemang för de mänskliga rättigheterna, en tro på den enskilda människan inneboende kraft, en vurm för alla människors lika värde! Inte minst krävs någon som nu står upp mot det övervakningningssamhälle som sakta, sakta håller på att bli en realitet. Vem skriker efter individens rätt till integritet – inte är det folkpartisterna! Det måste det bli ändring på! Svensk politik blir jävligt fattig utan tvättäkta MR-liberaler. Utöver det som sagts vill jag ha en feminist – någon som fattar att de mänskliga rättigheterna ska gälla även om du är kvinna! Jag tror att mitt förslag hamnar på någon som faktiskt är folkpartist: Birgitta Olsson. Henne vill jag se i ledning för Folkpartiet!

6. Kristdemokraterna

Jag tror att den blivande partiledaren för Kd ska vara någon som idag är okänd. Jag tror att det är en person som jobbar på Myrorna, och som tycker att ”kärleksbudskapet” är kärnan och det absolut viktigaste i kristen tro - och att detta också bör tillhöra politiken. Han eller hon vill utöka det statliga samarbetet med Röda Korset, och det som får henne eller honom att gå igång på alla cylindrar är en naturkatastrof någonstans i världen. Då ska vi som land rycka in. Civilsamhället är förvisso viktigt för den här personen, som för alla kristdemokrater, men hon eller han tror att den gemensamma sektorn kan lära sig mycket av ideella föreningar – men också att det allmänna bör stötta ideella föreningar på olika sätt. Det rimmar förstås inte riktigt med min egen syn på saker och ting, men en partimedlem i Kd borde ändå kunna tycka att det finns en poäng, och det är viktigt; jag kommer ändå inte att gå med i partiet. Partiledaren ska dock stå för godhet: ”det kristna budskapet”, liksom. Vem gör det? Jag vet inte.

7. Moderaterna

Också Moderaterna ska ha en idag okänd person som partiledare. Det är en kvinna, och hon är en östermalmsdam av gammaldags, konservativt slag. Mycket subtilt brukar hon skryta för sina väninnor om hur hon alltid ägnar en viss del av sin fritid åt välgörenhetsarbete. Hon vet vad klass är, och att det spelar roll – men det är ingenting man talar om. Man bara vet. Hon har inte mycket erfarenhet av partipolitiskt arbete, men hon har en enorm pondus, då hon verkligen vet hur man uppför sig och talar i möblerade rum. Hon tror på ordning och reda, på vikten av att ha ett fungerande rättssamhälle, och lite smyg tycker hon att det mesta var bättre förr. Hon lever med någon slags idé om ett individuellt samhällsansvar - kanske en slags skuld som kommer med att man har det bra (men det säger man inte). Det ska dock vara upp till var och en om den vill hjälpa eller inte: i annat fall kopplar man loss hjälpen från ansvaret, och så kan vi ju inte ha det. Inte heller här har jag ett namn.

8. Sverigedemokraterna

Sverigedemokraternas nästa partiledare kommer att vara Jimmy Åkessons motsats. Det är en man, och om man ska lyssna på honom i mer än 30 sekunder, får man skavsår i öronen, eftersom allt – precis allt – han säger låter hemskt och främlingsfientligt. Skenet bedrar dock för som organisatör för partiet är han en riktig mjukis. I smyg, och utan att någon egentligen förstår det, utnyttjar denne infiltratör sin position i ett toppstyrt parti till att möblera om i de värderingar som klingar socialdarwinism. Förändringen sker så långsamt att inte en enda journalist upptäcker förvandlingen förrän den verkligen ägt rum. Då har Sd förvandlats till ett gammaldags, konservativt parti, men för fattiga människor. Det är det förvisso redan idag, men skillnaden är att det inte längre kommer att sprida sin etnofierade rasism. Personen är idag okänd, och jag vet inte vem det är.

Ja, så kan det se ut... Sd kanske inte skulle köpa mitt förslag, men i övrigt är förslagen nog inte jättekontroversiella inom partierna – lite udda, kanske, men det är en annan sak. Hur som helst: jag får faktiskt inte bestämma. Nåväl... Jag får väl bita i mig det sura äpplet, och acceptera att jag lever i en demokrati.

Antirasistisk strategi enligt Guillou?

2010-10-15T23:06:00.000-07:00

För flera år sedan läste jag en artikel av Jan Guillou som handlade om rasism och antirasism i olika samhällsklasser. Om jag minns artikeln rätt menade han att överklassen föraktar sådant som rasism; det är ”vulgärt” och ”folkligt”. Medelklassen är inte antirasistisk med modersmjölken, men lär sig på universitet rasismens idéhistoriska rötter och dess sociologiska mekanismer; ”man kan aldrig bli dum igen”, som Raymond och Maria sjunger. Arbetarklassen, slutligen, blir antirasister genom möten; den utsatte som dagligen ser att hon delar förutsättningar, behov, frustration och protestvilja med någon ”invandrad annan” letar inte efter rasistiska förklaringar i den egna utsattheten.

Jag väljer att se Guillous tankar, som jag minns dem, som en enkel förklaringsmodell för förståelse – och enligt denna modell skulle man kunna dra slutsatsen att rasismen bör vara som minst där arbetarklassen inkluderar invandrad arbetarklass: där all arbetarklass bor i samma områden, engagerar sig i samma föreningar och arbetar på samma arbetsplatser. Dessutom bör medelklassen till största delen vara universitetsutbildad på samhällsvetenskapliga institutioner – och om det finns en överklass bör denna synas och verka i samhället.

Den skisserade samhällsbilden ovan ger viss klarhet i vad som kan göras respektive vad som inte kan göras åt rasismen. Att få de flesta att tycka att rasism är ”vulgärt folkligt” faller då det att vara ”folklig” bara är negativt om man tillhör överklassen – och överklassen är som bekant extremt liten. Det är också orealistiskt att tro att det skulle vara möjligt att tvinga en mer tekniskt inriktad medelklass att läsa samhällsvetenskaplig litteratur som kvällslektyr; man kan inte tvinga den att bilda sig som inte vill det. Slutsatsen är att man inte kan ”upplysa bort” rasismen. Det som återstår är därför möten – oavsett samhällsklass.

Det är fullt möjligt att skapa mötesplatser för människor – exempelvis är språkcaféet på stadsbiblioteket på onsdagar ett ypperligt exempel på detta, och jag skulle gärna vilja se fler initiativ i den riktningen från alla möjliga håll – för när jag möter dig och anstränger mig för att se dina behov i dig, är det också sannolikt att du anstränger dig för att se mina behov i mig. Då ser vi att vi är människor – både du och jag – och då förstår vi att vi båda behöver stöd och hjälp ibland för att klara oss helskinnade genom livet.

2010-10-11T00:33:00.000-07:00

Det här inlägget ska handla om jämställdhet. Anledningen till detta är en upplysning från ett kvinnligt nätverk i Jönköpings län om att länet är sämst i klassen i nästan samtliga jämställdhetskategorier. Ingenstans i Sverige finns det så få kvinnliga företagare, män som tar ut föräldradagar eller kvinnlig parlamentarisk representation som i Jönköpings län. Visst kan det hända att ett län mer eller mindre av en slump råkar vara sämst på det ena eller det andra, men när ojämlikheten är närmast övertydlig, som i det här fallet, måste det bero på någonting! Jag ska komma in på detta, men först, innan jag talar om det konkreta fallet Jönköpings län, måste vi ha klart för oss hur det ser ut i Sverige i allmänhet.

Låt mig börja med det minst kontroversiella. Liberaler och socialister brukar nämligen vara rörande överens om att lönediskrimineringen på arbetsmarknaden inte är okej. Kompetens ska kopplas till prestation, säger liberalerna, och därmed kommmer alltså också en liberal fram till att lön inte ska sättas efter kön. Hur ser det då ut? Enligt SCB såg det ut så här i de tio största yrkesgrupperna i Sverige 2008:

Studera grafiken en stund. Vad tänker du? Att det här måste spegla förhållandena i ett av världens mest jämställda länder? Det är inte vad jag tänker. Det jag tänker är att vi har lång väg kvar att gå vad gäller att lön inte ska sättas efter kön. Jag ska strax gå vidare - men fundera på följande tre frågor så länge:

1. Varför har lön, genom tiderna, satts efter kön?
2. Varför sätt lön, än idag, efter kön?
3. Hur ska vi komma ifrån att lön sätts efter kön?

Grafiken ovan gör det svårt att hävda att det är att män befinner sig i mer välbetalda yrken som gör att män är mer välbetalda. Alltså måste man, om man nu vill punktera mitt påstående om att lön sätts efter kön, finna sina argument någon annanstans. Eller? Hur ser fördelningen på arbetsmarknaden ut egentligen? Låt oss titta närmare på detta:

Okej. Visst kan vi, med en snabb blick på tabellen konstatera att de yrken som mestadels män ägnar sig åt i regel är mer välbetalda - men detta tar ju inte bort tidigare konstaterat faktum: också inom varje yrkeskategori är kvinnor sämre betalda än män. Förklaringen kan därför inte sökas i ykets karaktär. Vill man hävda något annat får man vara utomordentligt duktigt på att bolla med siffror. Konstaterandet leder oss dock fram till nya frågor:

1. Varför har den typen av arbete som kvinnor, traditionellt sett, har ägnat sig åt värderats lägre än den typen av arbete som män, traditionellt sett, har ägnat sig åt?
2. Varför värderas de yrken, som anses "kvinnliga" fortafarnade lägre än de yrken som anses "manliga" (genom t.ex. lägre löner)?
3. Vad ska vi göra för att uppvärdera den typ av arbete som traditionellt sett - och i stora delar fortfarande - har utförts av kvinnor?

En vanlig tanke är att könssegregeringen är det avgörande steget i det olika värdet på mäns och kvinnors arbete. Tanken är enkel; så fort det finns två skolor på en ort kommer den ena att anses finare än den andra. Så fort ett byxmärke heter "Sviskon" och ett annat heter "Rostagg" kommer det ena märket att få högre status än det andra. Så fort människor delas upp i kategorier kommer den ena kategorin att tillskrivas högre status än den andra. För mig spelar det mindre roll att olika typer av byxor, bilar eller vad det nu kan vara är olika mycket värda - det är världsligt - men när logiken överförs på människor tycker jag att vi har att göra med ett väsentligt problem. Inga lösningarna är enkla när det gäller människors kategorisering av varandra, men en lösning som åtminstone inte verkar alltför långsökt är en minskning av könssegregationen; mindre kategorisering borde ge mindre drivkrafter att värdera det ena som "finare" eller "bättre" än det andra. Men hur ser det då ut? Kan framtiden erbjuda en mindre segregerad arbetsmarknad? Skulle vi kunna få någon vägledning genom att slänga ett öga på könsfördelningen på landets gymnasieskolor? Vi gör ett försök:

Om vi nu låter ungdomarnas utbildning säga någonting om framtiden finns det anledning att bli något dyster till sinnes. Kompentensen inom olika yrekskategorier är, också hos de nyutbildade ungdomarna, uppdelat på kön - i vissa fall till och med i högre utsträckning än hos den yreksarbetande befolkningen. Eftersom jag är lärare vet jag att skolan har en skyldighet att inte vara fördömande, utan ska bemöta elevernas intressen "som individer" och inte efter kön. Jag vet också att empiriska underökningar visar att såväl förskole- som skolpersonal ständigt misslyckas med detta. Vi är så inställda på att "eftersom en viss elev är pojke som bör han vara intresserad av teknik" och vi organiserar också vår undervisning så - omedvetet. Detta är ett problem, och mycket kompetens går till spillo när eleverna inte får utvecklas till hela människor efter sina behov och intressen. Likväl gör också jag fel - hela tiden. Det leder oss fram till följande:

1. Varför har pojkar och flickor, traditonellt sett, uppfostrats till att intressera sig för olika saker?
2. Varför fostras pojkar och flickor fortfarande till att intressera sig för olika saker, och varför är det så förbannat svårt att ändra sina förväntningar på pojkar respektive flickor?
3. Vad kan vi göra för att möta barns behov som människor - inte som kön?

Medan du funderar konstaterar jag att segregationen på arbetsmarknaden knappast kommer att brytas inom en överskådlig framtid. Det betyder att vi tills vidare måste tillgripa andra metoder för att komma till rätta med att mäns och kvinnors arbete värderas olika - vilket alltså är ett utslag av att män och kvinnor värderas olika - men först lite mer statistik:

Det intressanta här är deltidsarbetet. Att titta på den här grafiken gör mig nedslagen, då det är lätt att börja misströsta; har det verkligen inte hänt någonting under de senaste fyrtio åren? Kvinnor arbetar idag deltid i högre utsträcking än 1970! Men vänta nu... Vi tittar en gång till; det gör också män.

Det ökade deltidsarbetet beror på att arbetstagare idag anses behöva vara mer "flexibla" på arbetsmarknaden - d.v.s. att arbetstagaren ska anpassa sig till arbetsgivarens behov i högre grad än vise versa. Tryggheten och den enskildes rätt på arbetsmarknaden har helt enkelt minskat. Vad som också är intressant är dock att när försämringar sker i allmänhet drabbar det den grupp med sämst status - i det här fallet kvinnor - i synnerhet. Detta betyder givetvis många saker. En sak är att bestående löneskillnader och ökat deltidsarbete gör kvinnor mer ekonomiskt beroende av sina män. Det finns en berömd undersökning bland LO-kvinnor som visar att många kvinnor i LO-gruppen skulle välja att gå ifrån sina män om de hade ekonomisk möjlighet till detta. Beroende binder människor till varandra - inte för att de vill det, val är till för ekonomiskt priviligierade människor - utan för att de måste. Beroende stävjar dessutom upproriskhet och jävlar anamma. Det är inte för inte som bemanningsbranschen verkligen har fått sig ett uppsving. Det finns alltså många slutsatser att dra utifrån detta med deltidsarbete, beroende, klass och kön, men ok - jag ska försöka skärpa mig och fokusera på könsfrågan nu.

Kvinnors beroende av män miskar alltså inte - tvärt om - och tydligast är detta beroende givetvis i arbetarklassen. Detta påverkar massor av saker. Den kanske märkligaste effekten är att vi tenderar att se familjen som den såväl minsta som största beståndsdelen i ett samhälle. Den ekonomiska snedfördelningen gör att familjelivet anpassas efter detta - kvinnan tar ut mer föräldraledigt än mannen, kvinnan börjar tycka att det kanske är okej att hon jobbar deltid och drar in mindre pengar än han eftersom hon bidrar till familjen på andra sätt (hushållsarbete, tid med barnen m.m.). Familjemedlemarna klarar sig inte utan varandra, och familjen blir en slags organism där olika familjemedlemmar har olika funktion för organismens fortlevnad. Andra gemenskaper - till exempel den samhälleliga - utesluts. Demokratiska och gemensamma beslut förlöjligas. Något sådant som en demokratisk gemenskap där beslut som berör oss alla ska påverkas av oss alla avfärdas som nonsens. Slagord som "beslut ska tas runt köksbordet" regnar över samhället, och familjen blir på så sätt också samhällets största enhet. Ojämlikhet, strukturell diskrininering och kvinnors ojämlika villkor reduceras till ett problem för familjen.

Vi vet att förutsättningarna är orättvisa - i familjen, i samhället, på arbetsmarknaden - men kvinnor förväntas likväl vara starka nog att klara sig lika bra som män (om vi så väljer i familjerna) trots sämre förutsättningar att göra just det. Vi inbillar oss att våra val är familjens - men säg då varför familjer väljer så lika, säg mig varför familjer delvis ändrar sina mönster ungefär samtidigt och säg mig varför trenden med att ansvaret för hem och familj delas allt mer plötsligt vänder? Är det verkligen bara en slump? Är det verkligen bara ett oändligt antal aggregerade val som ger dessa effekter? Låt oss t.ex. titta på föräldrapenningens fördelning över tid:

(Tabell återfinns på SCB.)

Lägg märke till tillbakagången 2008 - en liten sådan, men likväl. Varför skulle familjerna plötsligt "välja" att skapa en mer tradtionell fördelning inom hemmet igen? Minns kvinnors ökade beroende av män. Minns de ökade beroendet på arbetsmarknaden. Minns att otrygghet skapar föga utrymme och ork att förändra sitt eget vara. Minns också ensamheten - att familjen anses vara den största enheten - och att det därför inte anses gå att göra någonting åt ojämlikheter politiskt. Allt detta menar jag kan utläsas av den till synes trista och tråkiga sifferkonsten. Det räcker inte att säga att det är nedslående. Det är helt enkelt för jävligt.

Tillbaka till Jönköpings län - till frikyrkocentrum, till familjens heliga Mekka i Sverige. Kanske är det inte svårare än så - att familjen länge har ansetts vara samhällets såväl minsta som största beståndsdel i den här delen av landet. Att kvinnorna här länge varit mer beroende av sina män än resten av Sverige. Kanske beror det på helt andra saker. Hur hur som helst är det märkligt att jämställdhetsparamentrarna på bred front slår åt totalt fel håll just här. Jag hoppas verkligen att det blir bättre.

All statistik hittar du på den här sidan:
SCB:s jämställdhetsstatistik

Stå upp mot rasismen!

2010-09-28T23:41:00.000-07:00

Jag är en sån som inte behöver anpassa mig. Mina föräldrar föddes i Sverige. Deras föräldrar föddes i Sverige, och också deras. De flesta skulle därför anse mig vara svensk. Ingen nekar mig rätten att argumentera mot det relevanta i att rabbla gamla svenska kungar. Jag kan också, utan problem, säga att jag tycker att den politiska utvecklingen i Sverige går åt fel håll, att ett allt mer liberaliserat samhällsklimat förytligar människor syn på såväl politik som på viktiga värdefrågor, att det som SD menar med ”svenska värderingar” knappast är mina värderingar... och så kan jag hålla på. Givetvis kan man säga emot mig. Man kan till och med tycka att jag är en idiot, att jag är vänstervriden, stollig eller vad man nu tycker – men ingen skulle neka mig rätten att vara ”missanpassad”. Jag är en sån som inte behöver anpassa mig till majoritetens värderingar – de så kallade ”svenska värderingarna”. Ingen kommer tvinga mig att ”assimileras”. Jag får behålla mitt människovärde i ur och skur.

Det är en mänsklig rättighet att få lov stå upp för sin åsikt. Det är en mänsklig rättighet! Det betyder att alla – alla ska ha denna och andra mänskliga rättigheter. Man kan inte sortera människors rätt baserat på deras ursprung. Att kalla mig för en idiot är inte att ta ifrån mig mina rättigheter – men att säga att vissa människor måste anpassa sig mer än andra, att vissa människor måste assimileras i det tänkt svenska, men inte andra, är att göra våld på de mänskliga rättigheterna. Det är en farlig utveckling. När somligas mänskliga rättigheter väger tyngre än andras ligger vi farligt nära olika värdering också av människors faktiska värde. Vi närmar oss alltså ett rasistiskt synsätt. Vem är det som ska anpassa sig? Låt oss aldrig hitta ett definitivt svar på den frågan! Låt oss stå upp för allas vår rätt att vara olika!

Runt om i Sverige kommer det att hållas antirasistiska demonstrationer i samband med Riksdagens öppnande den 4 oktober. Jag föreslår att du, på måndag, tar dig ner på Flanaden klockan 17.30 och står upp för allas vårt människovärde! I Värnamo måste vi, liksom på andra platser i Sverige, visa att vi står upp för vår rätt att vara olika, att vi står upp för vår rätt att tycka olika, att vi står upp för allas vår rätt att vara så anpassade eller missanpassade som vi önskar! Kalla mig gärna för idiot, stollig, vänstervriden eller vad du nu tycker – men lägg det åt sidan på måndag och stå vid min sida upp mot rasismen!

Paulina Lundkvist (V)

Sunda relationer och ett liv fullt av kärlek

2010-08-21T09:01:00.000-07:00

Jag vet inte hur många gånger jag hört att jag i alla fall ska vara glad för att jag har ett arbete nu – och jag vet inte varför jag aldrig kommer mig för att ifrågasätta detta, på ett vettigt sätt. För ska man verkligen behöva vara glad för att man har ett arbete? (För min inre syn ser jag fabriksarbetaren med mössan i hand som bockar för brukspatron när veckolönen har delats ut.)

Det finns saker i livet som alltid kommer att vara svåra oavsett hur samhället ser ut: kärlek, relationer och föräldraskap hör dit. Det kommer alltid att vara svårt. Det kommer alltid att kräva tid och energi, och det kommer alltid att vara värt all möda.

En del saker hör till sådant som vi kan välja. En del saker ska inte behöva kräva någon möda – t.ex. om vi ska kunna ta vår ekonomiska trygghet för given, om vi ska få lov att nyttja vår kreativitet, lust och kompetens i ett samhälle där dessa mina bidrag självklart tas till vara, om samhället ska göra det lätt eller svårt för oss att bidra och hur mycket vi ska behöva offra för att just kunna bidra o.s.v., o.s.v...

Så – nej. Jag tycker inte självklart att man ska vara glad för att man har ett arbete. Jag tycker att man ska vara förbannad när man inte har det – arg för att samhället inte vill ha ens kompetens och kunnande, arg för att man förväntas ge upp relationer, bostadsort, föreningsliv och bidrag till den demokratiska stabiliteten för att bli ”attraktiv på arbetsmarknaden”.

Man ska kunna ta rättigheten till ett arbete för given. Man ska inte behöva vara glad, tacksam och ”flexibla bort” allt annat i livet. Arbetet, och den bekräftelse som det skänker genom att man får bidra med det man har att ge, ska man kunna ta för givet. Man ska kunna ta det för givet så att orken och den geografiska närheten finns till det som man aldrig någonsin kommer kunna ta för givet: sunda relationer och ett liv fullt av kärlek.

Samtal med Jan Björklund

2010-08-10T09:03:00.000-07:00

”Hej och välkomna till Ekots lördagsintervju med mig Paulina Lundkvist. Idag har vi ingen annan än utbildningsminister Jan Björklund med oss i studion. Välkommen!”
”Tack så mycket.”
”Du har verkligen lyckats med att göra skolfrågorna heta – något som verkligen diskuteras i såväl media som ute bland verklighetens folk, som din allianskollega skulle ha sagt. Hur kommer det sig? Har du en medveten strategi eller är du helt enkelt en äkta eldsjäl?”
”Strategi och strategi... Jag var väl helt enkelt inte den som själv ansträngde mig allra mest i skolan, och jag tycker att det vore synd om det skulle gå för andra som det har gått för mig...”
”Vad menar du? Du är ju Sveriges utbildningsminister, folkpartiets partiledare och du har en gedigen karriär bakom inom såväl politiken som inom det militära och...”
”Jo, självklart... Jag menar snarare att jag inser att det finns så mycket som jag skulle kunna ha lärt mig i mina tidigare år som bara har gått till spillo. Massvis av skattepengar ödslades på mig, utan att det gav någon faktisk avkastning, och så kan vi ju inte ha det.”
”Är det skattepengar det hela handlar om?”
”Både och. Som liberal menar jag ju att det gemensamma ägandet är ett hot mot individen.”
”Men... skolan finansieras ju av skattepengar också under ert styre, och ska väl fortsätta att göra det, om jag förstår saken rätt. Kollektivet – som skolan då blir en del av – måste ju hota individen hur du och dina allianskollegor än väljer att organisera det hela.”
”Mm... Jo... Jag har tänkt på det.”
”Och...?”
”Det enda sättet att undvika statens förtryck mot individen är en totalavreglering av skolan.”
”Men... Du inser väl att alla inte skulle ha råd att betala sin egen utbildning. För det är väl det du menar med totalavreglering...?”
”Vill man ha en utbildning får man väl skära ner på annat. Det är ingen som tvingar någon att vare sig utbilda sig eller köpa villor.”
”Jo, skolplikten finns ju... men jag antar att du menar att den utgår om man måste bekosta den egna utbildningen.”
”Staten ska inte förtrycka individen. Staten ska knappast tvinga någon att gå i skolan om detta är dåligt för en.”
”Dåligt för...? Nåväl... Jag tror i alla fall inte att valet för de flesta står mellan villa och utbildning. En del människor har faktiskt inte råd med annat än det nödvändigaste.”
”Hör du, du! Menar du att du vet bättre än alla människor där ute?! Människor är rationella och sunda varelser. De vet bäst själva vad som är bäst för dem, och de gör val därefter. Om någon 'knappt har råd', som du säger, då beror det förstås på förnuftiga val som individen själv har gjort – och vem är du att ifrågasätta dennes val om hur denne föredrar att leva sitt liv?”
”Hm... nja... nu är det ju inte mina åsikter som ska vädras, men jag antar att vi har kommit till en återvändsgränd i just den här frågan. Vi kan kan dock konstatera ett löfte från Jan Björklund om en total avreglering av skolan på sikt. Är det rätt uppfattat?”
”Ja, nu var det väl inte så jag sa, men i strikt mening är det vad som är bäst för individen.”
”Nåväl. Saken får bero tills vidare. Vi fortsätter. När vi ändå är inne på ideologisk övertygelse, känsliga ämnen och återvändsgränder tänkte jag att du kanske skulle kunna reflektera lite kring din syn på liberalism...”
”Nu?”
”Ja, tack.”
”Varför det..?”
”Jan Björklund...”
”Jaja! Liberalism... Jo, men... Liberalism... Frihet... Individens värde... Mänskliga rättigheter... Rätt och frihet att leva och verka efter egen övertygelse, eget engagemang, egen vilja, egen tro... Att ett samhälle inte är något annat än de individer som lever i det, så det gäller att ge dem det utrymme och den frihet de behöver.”
”Det låter fint.”
”Ja. Det är fint.”
”När du talar så där fint om liberalism och så, då kan jag inte låta bli att återknyta till det där med vad det är som driver dig som utbildningsminister. Jag kan ju inte veta vad som ligger bakom. Jag får ju, så att säga, bara ta del av resultatet av tankeprocessen. Hur som helst har jag ändå lite svårt att förstå vad mer detaljerade betyg och fler betygssteg, skolksanktioner och andra disciplinära åtgärder har med liberalism att göra. Borde inte en liberal skola utveckla varje elevs kreativitet utifrån vars och ens förutsättningar. Borde inte en sådan skola utgå från att individens val – hur oborstat det än anses vara av omgivningen – är det som gynnar individen bäst...?”
”Men nån ordning måste det ju ändå vara...?”
”Ordning? Är inte det ett konservativt värde?”
”Hur menar du?”
”Föreställningen om ordning förutsätter en föreställning en binär motsats: oordning – ettor och nollor. Det finns ett rätt och ett orätt där det rätta utgår från det faktiskt överenskomna: normen, traditionen eller vad det nu kan vara...”
”Teoretisera inte så förbannat. Ordning är bara ordning, och ordning behövs när man ska lära sig. Det ska vara tyst, och... ”
”… En liberal föreställning om ordning borde däremot utgå från en situation där varje individ kommer till sin absoluta rätt, och får utvecklas kontinuerligt efter sin egen övertygelse och potential. I vissa sammanhang kan det betyda en hög ljudnivå och i andra sammanhang en låg. Det beror på sammansättningen av individer – vad de har med sig sedan tidigare – vad som ska läras in, vilken tid på dagen det är och så vidare... Varje individ borde få precis den hjälp den behöver. Varje individs behov borde kartläggas minutiöst, och varje utvecklingssteg borde analyseras efter Vygotskijs princip om zonen för närmaste utveckling, och...”
”Men... om det skulle vara möjligt att göra allt det där... Om det skulle vara möjlig att verkligen utgå från individerna i klassrummet skulle det ju behövas hur många lärare som helst, och mycket mindre grupper och...”
”Och vad är problemet med det, menar du?”
”Det är ju inte gratis – och ju mer pengar vi satsar på skolan desto mer makt kan det offentliga göra sig på individens bekostnad. Med fler lärare kommer också fler representanter från det allmänna, vilket i sig också är ett problem mot individualiteten.”
”Så denna princip är viktigare än att barnen får utvecklas och lära sig, menar du?”
”Ordning och disciplin räcker långt. Det är billigt och kräver små personalresurser. Det skapar en organisation som inte hotar individen. Dessutom kommer det att göra den framtida totala avregleringen enklare. Ingen marknad överbelamrad av personal och resurser kommer att klara sig särskilt länge.”
”Är det inte just därför som centrala behov som utbildning, vård och omsorg ska drivas av det offentliga – för att man ska kunna prioritera kvaliteten framför budgetlösningar...?”
”Det är inget fel på budgetlösningar!”
”Utom att alla givetvis inte kommer att ha råd att köpa sig någon annan slags utbildning än just en budgetvariant – eller kanske ens någon utbildning alls.”
”Det måste få lov att vara vars och ens val. Det ska inte staten lägga sig i!”
”Nåväl, vi börjar nog gå något i cirklar. Jag tycker mig åtminstone ha fått svar på hur du kan kalla dig liberal även om jag tycker att dina resonemang allt som oftast låter konservativa, men jag måste erkänna att jag tycker att ditt resonemang är något snirkligt.”
”Det är du som är korkad.”
”Det må vara hänt. Dessutom är jag socialist, vad nu det har med saken att göra. Hur som helst. Tack för att du kom, och hoppas att det inte går speciellt bra för dig i valet. Ursäkta.”
”Det är lugnt. Jag önskar ändå att jag kunde låsa in alla flummiga socialister i en mörk källare någonstans, så det går väl på ett ut. Tack, då.”
”Tack.”

Arbete är bara en del av livet och samhället

2010-08-08T09:16:00.000-07:00

Texten nedan är inskickad till Hallandsposten som debattartikel, och man kanske inte ska publicera en inskickad text förrän berörd tidning eventuellt gör detta. Då artikeln nedan är en sådan som bygger mycket på känsloargument tror jag emellertid inte att HP tar in den. Folket på tidningen gör sällan det. (Som insändare - ja. Som debattartikel - nej.) I vilket fall som helst: skit samma. Jag vill ha detta sagt, och jag orkar väl inte hålla stenkoll på HP framöver!

---

Arbetslinjen bryr sig inte om demokrati. Arbetslinjen bryr sig inte om relationer. Arbetslinjen bryr sig inte om trygghet, långsiktighet eller individuell valfrihet. Minst av allt bryr sig arbetslinjen om val och valrörelser. Arbete är förstås inte en oviktig, eller ens en liten, del av samhällsbygget, men likväl kan bygget knappast stå sig utan övriga byggstenar om samhället ska hålla ihop på sikt. På så sätt är arbetslinjen en närsynt linje – och den stirrar sig blind på den enda lilla fläck som den kan se klart på ytterst nära håll. Arbetslinjen kan aldrig vara den enda linjen. Ingen linje, inte någon, kan ensam utgöra den enda vägen mot ett bättre samhälle - inte i en en demokrati.

Mitt i valrörelsen leder min arbetslinje ut ur Halmstad och ut ur Halland. Att arbete är det enda som belönas styr också mina individuella val, och jag måste därför bege mig härifrån mitt i en tid då jag och alla andra som brinner för ett annat samhälle – där hänsyn till helheten är en självklarhet – behövs som mest. Jag har inte valt denna väg – men jag måste ta den. Arbetslinjen belönar inte valfrihet. Arbetslinjen belönar bara arbete.

Människor som ständigt tvingas till uppbrott kan knappast förändra något. Det handlar därför om makt genom söndring. Hur ska mobiliserade kollektiv, där individerna ständigt tvingas flytta till nya arbeten, hinna bildas och sätta sig upp mot söndringen? Som sagt resignerar också jag. Jag följer snällt med min utstakade arbetslinje härifrån, och lämnar ansvaret för valet i mina partikamraters och andra rödgröna valarbetares händer.

Känslomässigt känns valet 2010 som ett ödesval. Ska samhället också fortsättningsvis falla i bitar – så att det blir ännu mer möjligt att lyfta ut en liten bit som om den vore helheten – eller ska vi bygga samhället som en verklig helhet? Vi ska inte behöva nöja oss med ett samhälle som tvingar oss att välja bort alla livets aspekter utom en.

Jag flyttar, men jag önskar de rödgröna i Halmstad all lycka i valet den 19 september. Stå på er för den helhet som såväl samhället som individens liv måste få lov att vara! Arbete är viktigt - jätteviktigt, men det finns det fler saker som är – såväl i livet som i samhället.

Allsång för rödgrön valseger

2010-07-16T12:55:00.000-07:00

http://www.youtube.com/watch?v=N6ZssO_IdNg

http://www.youtube.com/user/radiobrus#p/u/3/Nu3xewi0_T8

http://www.youtube.com/user/radiobrus#p/u/2/bKMpGylnw7I

http://www.youtube.com/user/radiobrus#p/u/1/I38DrL5s5-s

http://www.youtube.com/user/radiobrus#p/u/0/WjPflDP_QX8

Kollektivtrafiken är hotad

2010-06-21T12:43:00.000-07:00

Svar till infrastrukturminister Åsa Torstensson, och debattartikeln i HP den 1 juni.

Kollektivtrafik är en komplex historia som kräver överblick. En person som inte bor mitt i smeten måste ha tillgång till god och billig kollektivtrafik vare sig den aktuella linjen för denna person är lönsam eller ej. Övergångar och byten mellan trafikslag måste fungera och samordnas – och det säger sig själv att detta inte görs mellan konkurrerande bolag. Funktionshindrade ska enkelt kunna åka kollektivtrafik och ska exempelvis inte förnekas ledsagning mellan buss och tåg på grund av att det ena bolaget konkurrerar med det andra o.s.v. Kollektivtrafik är, som namnet antyder, en helhet. Helheter kräver översiktlig planering. En sådan planering innebär inte att problem inte uppstår, men det innebär att vi själva kan påverka kollektivtrafikens utveckling i den riktning som vi själva önskar.

Att Öresundstågstrafiken, som Torstensson skriver, riskeras är ett märkligt argument när detta vägs mot att hela kollektivtrafiken riskeras – för det är givetvis inte omöjligt att ersätta Öresundstågen med något annat, men däremot svårt att bygga en ny kollektivtrafik från grunden. Det är också närmast överflödigt att påpeka att incitamentet, för Öresundstågen, att pressa priserna knappast kommer kvarstå med ett bibehållet, eller sparsamt utbyggt, järnvägsnät när trafiken är mättad och konkurrenterna försvunna. Järnvägstrafiken blir inte heller automatiskt billig då vi driver den gemensamt – men då kan vi välja att satsa på billig kollektivtrafik, om vi så önskar. Om ansvaret läggs på ett bolag förlorar vi denna rätt att välja; då är det marknaden som styr. Det handlar inte om att klamra sig fast vi något gammalt. Det handlar om en vilja och en tro på att människor vill och kan påverka frågor som berör dem.

Vem ska se till så att den som inte bor mitt i stan har tillgång till kollektivtrafik till en kostnad och en bekvämlighet som motsvaras av stadsbons dito? Vem ska se till så att det inte blir orimligt dyrt, krångligt och ojämlikt att ta sig fram – oavsett vem man är eller vilka förutsättningar man har? Vem ska ställa krav på ombordtillgänglighet och vem ska ständigt skruva åt skruvarna på miljökraven? Frågor av denna typ kräver gemensamma, strategiska lösningar på ett övergripande plan – och vi kan inte frånsvära oss det politiska ansvar som dessa frågor kräver. Ingen kommer ta ansvar om inte politikerna gör det, så när också politikerna svär sig fria måste vi reagera. Genom politik kan vi alla påverka – antingen med röstsedeln eller för egen maskin. Vad som är bra kollektivtrafik ska vi bestämma – inte bolagen.

Paulina Lundkvist, V, Halmstad

---

Enligt HP skrev jag så här:
Debattartikeln i Hallandsposten

Antivalplattformen

2010-06-15T11:58:00.000-07:00

15 punkter för ett sämre samhälle

Samhället är dåligt - men vem har sagt att det inte kan bli sämre? Också du kan hjälpa till - i din vardag: här, nu! Det hela är mycket enkelt. Det enda som krävs är följande egenskaper, inställningar och agerande:

1. Oförmåga att se saken ur den svagare partens perspektiv.

2. Dålig respekt för människors identitet och integritet.

3. Oförmåga att se att den enes (symboliska eller faktiska) utrymme inkräktar på den andres.

4. Bristande insikt om och respekt för människors rättigheter.

5. Bristande insikt om att människor är olika, och behöver olika mycket och olika slags hjälp och stöd för att nå fram till samma mål.

6. Bristande insikt om att man måste möta människor där de är - oavsett om det handlar om kunskapsinlärning eller grad av engagemang i en förening eller om något helt annat.

7. Bristande tro på att alla, utifrån sina förutsättningar, kan bidra med något i ett visst sammanhang.

8. Dålig insikt om att barn och ungdomar, precis som alla andra, måste bemötas med såväl respekt för sina styrkor som förståelse för sina svagheter.

9. Tron på att det är möjligt att lära sig något till vägs ände samt att man omöjligt kan lära sig något av en annan människa.

10. Oförmåga att se och oförmåga att erkänna de egna bristerna.

11. Brist på respekt för det gemensamt överenskomna.

12. Prestige och arrogans.

13. Härskartekniker i allmänhet.

14. Brist på respekt och lyhördhet inför andra.

15. Inkompetens i kombination med dålig självinsikt.

Lycka till!

Reflektioner efter dagens sammanträde i nämnden

2010-05-19T10:49:00.000-07:00

Idag var dagen när de äldre som är i behov av kommunala tjänster för att klara sin vardag hade blivit "kunder" i tjänstemännens skrivningar. Politiker från alla håll jublade: "detta signalerar verkligen att det som gäller är fokus på individen och på servicemind" var en av kommentarerna. Jag fick sitta ensam med mina tankar om försvunna eufemismer. Jag tänkte dock också att det kanske på sätt och vis är ärligare att säga som det är; att människors behov och rättigheter har blivit en marknad som ska tillfredsställas efter utbud och efterfrågan i den mån det är lönsamt. Å andra sidan blir det inte inte speciellt lätt att komma tillbaka till en tanke om behovsstyrning när begreppet väl etsat sig fast - hur ärligt det nu än må vara.

Detta var också dagen då hemvårdsnämnden tog två beslut som gör det svårt att backa från att Attendo ska få köpa två av kommunens äldreboenden. Kommunen ska dock fortfarande ha ansvar för de dyra tjänsterna - givetvis. Det är väl fint, så att det senare enkelt kan bevisas vilken verksamhet som är billigast? Det är också fint att kommunen/nämnden har det yttersta ansvaret för en verksamhet som den inte har ordentlig insyn i, att det kostar mindre (eftersom man slipper tillhandahålla vissa tjänster) för privata aktörer att bedriva verksamheten så att aktörernas val står mellan att lägga våra skattepengar i en fin privat liten hög eller att utveckla boendena så att de blir så mycket "attraktivare" än de kommunala. Till saken hör att alla anställda och de fackliga organisationerna är mycket kritiska och har skrivit vädjansbrev till nämnden om att inte genomföra förändringen - bland annat just för att kopplingen mellan ansvar och utförande bryts.

Ett dialogmöte om kvalitet på förmiddagen fick lilla fröken att säga att kvalitet är väl att utgå från den enskildes behov. Vi politiker behöver inte inte vara upprörda över att vi inte kan sammanfatta "kvalitet i verksamheten" i några få meningar. Det finns ingen definition. De borgerliga nickade, och tyckte att jag uttryckte självklarheter - som om "åt var och en efter behov" inte alltid varit något som hört vänstersidan till. Att det finns en motsättning mellan detta "självklara" och att den får mest hjälp som är bäst på att jämföra, sortera reklam och välja fina alternativ tycks dock inte vara lika självklart.

"Vad är det för fel på valfrihet?", var en fråga som mumlades som ett svar på annat mummel i något sammanhang under dagens sammanträde. Det är inget fel på valfrihet. Men när det som kallas valfrihet tilldelas minoriteten på majoritetens bekostnad måste man fråga sig om det är värt det. Jag tänker inte argumentera för detta, utan istället ställa några motfrågor:
- Vad är det för fel på insyn i den verksamhet som kommunen ytterst ansvarar för?
- Vad är det för fel på ett politiskt inflytande som vi har röstat fram?
- Vad är det för fel på att ge den mest hjälp som har störst behov istället för att ge den mest hjälp som är bäst informerad?
Ja, jag vet ju inte. Jag bara undrar.

En skärva av mitt första maj-tal

2010-05-19T10:44:00.000-07:00

Om 60 år kommer jag att få fantastiskt bra hjälp med allt jag behöver ha hjälp med, oavsett hur jag (inte) väljer. Det kommer att vara en självklarhet. Mitt behov av hjälp kommer att utgöra en självklar utgångspunkt i den hjälp jag får - inte min förmåga att läsa reklambroschyrer.

Om någonting inte fungerar kommer mina barnbarn kunna arbeta för att förändra detta i parlamentariska församlingar. Missförhållanden kommer aldrig döljas i vackra reklamfloskler. Min välfärd kommer att vara en högt prioriterad fråga i händerna på demokratins företrädare. Det dynamiska, demokratiska samtalet kommer att vara en självklarhet i hela samhället.

Eller också går allt åt helvete.

Allienerande arbete utlyses

2010-03-20T10:56:00.000-07:00

Kravbolaget AB är ett företag som sätter kundens behov i fokus och personalens behov på undantag. Vi är mycket nogranna med att flexibelt kunna följa kundernas nycker, och vi är därför på jakt efter dig som är angelägen om att sitta hemma och vänta på att vi ringer dig.

Arbetet omfattar cirka 10 % av en heltid, men omfattningen kan variera med kundernas efterfrågan. Det är därför mycket viktigt att du alltid är tillgänglig när vi ringer, och att du inte kombinerar tjänsten med annat arbete. Du är självklart angelägen om att möta kundens behov och kan alltid ställa upp med en kvarts varsel. Vi vill också att du är inställd på ett långsiktigt åtagande, så att kontinuuiteten i verksamheten garanteras. Vi kan å vår sida inte lova dig anställning längre än en månad i taget.

Det är viktigt att du har hög social kompetens och inte klagar på småsaker. Social kompetens och flexibilitet är nyckelord i vår verksamhet. Fackföreningar är en ersättning för människors egna röster och urholkar deras sociala kompetens och inordnar dem i ett zombielikt, inflexibelt kommunistkollektiv. Här litar vi till din egen förmåga att stå på egna ben!

Är du alltså en person som alltid är glad, alltid har tid och inte är i behov av trygghet och pengar är du precis den vi är ute efter! Skicka ett mejl till cynisktmejl@kravbolaget.se så hör vi av oss om du håller måttet. Välkommen.

Fler och tryggare jobb är bra för demokratin

2010-03-20T09:28:00.000-07:00

Den här insändaren kom aldrig in i tidningen. Den är väl för flummig - eller också är det för mycket känslo- och för lite sakargument. Hur som helst, här är den:

Fler och tryggare jobb är bra för demokratin

Jag är lärare. Jag är arbetslös. Ibland får jag endagsvikariat eller en månads jobb på en skola någonstans. I höstas jobbade jag 25 % under en hel termin på en s.k. ”allmän visstidsanställning”. I mitt yrkesliv är det rekord i anställningstrygghet så här långt.

Jag är politiker. I år är det val. Ska man bli intressant i kommunpolitiska sammanhang måste man kunna lova att man kan stanna i samma kommun under de kommande fyra åren. Det kan inte jag.

Jag är bekymrad. Det är många som har det som jag. Det är många som är arbetslösa, och det är många som lever under ytterst otrygga anställningsförhållanden – men de här människorna finns inte i politiken. Ingen av dem kan lova att den plötsliga jobbmöjligheten inte dyker upp i Haparanda imorgon. Människor som engagerar sig politiskt är därför människor som har en ekonomisk trygghet och en förutsägbar framtid. Det får konsekvenser för vilka beslut som tas. Det får konsekvenser för hur samhället ser ut.

Jag vill att demokratin ska omfatta alla människor. Jag vill att det ska finnas arbete åt alla, och jag vill att de arbeten som finns ska skänka trygghet och dessutom möjlighet att förutsäga framtiden. ”All makt utgår från folket”, står det i Regeringsformen. Men om alla inte har reell möjlighet att engagera sig politiskt utgår makten inte från folket utan från fåtalet – från dem som har möjlighet att nyttja sin politiska makt. Detta, en otrygg arbetsmarknad och otrygga anställningsvillkor, urholkar därför demokratin. Så kan vi ju inte ha det.

Paulina Lundkvist (V), Halmstad

Andra beslut är möjliga

2010-02-02T03:52:00.000-08:00

Den 21 oktober beslutade hemvårdsnämnden att bifalla genomförandet av två förstudier med anledning av Attendo Cares utmaningar av driften av Andersbergs respektive Patrikhills äldreboende. Det hade dock varit möjligt att avslå genomförandet av dessa förstudier. I riktlinjerna för utmanarrätten står att ”[e]xempel på skäl för avslag kan vara att kommunen vid konkurrensutsättning riskerar att tappa kompetens inom ett specifikt område eller att marknaden riskerar att komma i obalans”. Lägg dock märke till att skälet ”risk försämrad kvalitet” inte nämns som exempel på grund för avslag. Problemet med exemplen i utdraget är att de till stor del kommit att uppfattas som de enda giltiga grunderna för avslag, vilket i praktiken bakbinder en politisk process och därigenom ett demokratiskt förfarande: nämnden blir på så sätt ett förvaltningsorgan som endast har att pröva huruvida ”fastlagda riktlinjer” överensstämmer med en utmaning eller ej.

I brevet till hemvårdsnämnden betonar de anställda på Andersbergs äldreboende tryggheten i att ha kommunen som arbetsgivare. De anställda på Patrikshill betonar vidare i insändaren i HP 2010-01-29 att det att krama ut ett överskott i en verksamhet – oavsett vad det gör med kvaliteten – knappast hör hemma i en verksamhet som ansvarar för människors trygghet och omsorg. En inte oväsentlig poäng i samma insändare är också den att de äldre i praktiken mister sin möjlighet att välja ”om de vill ha kommunalt boende eller boende i privat regi”. Jag menar att vi i nämnden kan och bör lyssna på dessa åsikter och sluta agera som ”förvaltningspolitiker”.

De anställda på de bägge utmanade äldreboendena har framfört sina åsikter. Nu gäller det att ta politiskt ansvar. Att fatta politiska beslut ”som om” de var var fattade på förhand är inte att ta ett sådant ansvar. Den enda vägens politik och inskränkning av politiskt utrymme har aldrig varit en framkomlig väg: man kan lära sig av sin politiska historia och man kan låta bli. Därför vill jag uppmana den borgerliga majoriteten i hemvårdsnämnden att lyssna på dem som faktiskt arbetar i och är proffs på verksamheten och hyser en verklig oro för dess framtiden. Att ompröva sina beslut och erkänna att flera vägar är möjliga är att ta ansvar för det demokratiska systemet – för jag tror och hoppas att detta är någonting som vi medborgare och politiker vill och kan försvara.

Paulina Lundkvist (v), ersättare i hemvårdsnämnden

Länk till debattartikeln ovan

Länk till insändaren av de anställda på Patrikshills äldreboende

Länk till artikeln om de anställda på Andersbergs äldeboendes protestbrev

Debattartikeln på julafton

2010-01-11T12:29:00.000-08:00

http://hallandsposten.se/asikter/debatt/1.683475

Är ni nöjda nu?

2010-01-06T09:21:00.000-08:00

Imorgon ska jag jobba gratis och hoppas att det leder till ett jobb som jag är överkvalificerad för. Jag är beredd att pendla för 3000 kronor i månaden för ett annat jobb - på en knapp halvtid – som jag också är överkvalificerad för. Jag har skickat massvis med intresseanmälningar till att arbeta på friskolor, och blundar därmed glatt mot vad detta gör med kunskapsklyftorna i samhället. Vad ska jag säga? Kapitalismen har besegrat den lilla upproriska socialisten – och jag bidrar till att andra kommer att vara tvungna att ge sig genom det sätt som jag beter mig på. Är ni nöjda nu, era jävlar?

Arbetslös

2009-12-22T05:22:00.000-08:00

Jaha. Då är jag också där. Detta får mig att tänka på följande fras - ofta yppad av den som sällan eller aldrig behövt konfronteras med hur fan den ska göra för att klara vardagen:

"Att vara arbetssökande är en heltidssysselsättning."

Jag har roat mig med att klura på några svar på denna fras. Du kan välja det svar som passar just dig bäst:

1. "Ja, jag har märkt det. Synd att det är så dålig lön, bara."
2. "Ja, liksom tankarna kring hopplöshet och värdelöshet."
3. "Tack för upplysningen. Jag ska genast ta mig i kragen och skaffa mig ett jobb."
4. "Är det samma sak som att inget någonsin kan gå åt helvete för någon?"
5. "Det har jag aldrig tänkt på. Det ligger verkligen något totalt omdanande i det där. Halleluja."
6. "Menar du att den som söker tillräckligt många jobb aldrig behöver se arbetslöshet som ett problem? Eller, va? Jag fattar inte..."
7. "Förlåt. Jag vet att jag får skylla mig själv som inte har något jobb. Arbetsmarknadspolitiken är död. Ansvaret är enbart mitt. Amen."

Nej, nu måste jag söka lite jobb och inte sitta här och slarva. Hejdå.

Examensarbete

2009-11-16T10:11:00.000-08:00

Ja, det här är skitlöjligt, men - ja - jag är faktiskt ganska stolt över det:

https://dspace.hh.se/dspace/bitstream/2082/3489/1/Examensarbete%2c%2083-10-26%204026%2c%20Paulina%20Lundkvist%2c%20lp03.pdf

Politik eller marknad

2009-11-16T08:40:00.000-08:00

Det låter ju bra det där med valfrihet – att var och en ska ha rätt att bestämma över sitt eget liv. Vi ska konkurrensutsätta vår gemensamma välfärd för valfrihetens skull. Vi får välja, var för sig, och sen får det samlade resultatet bli som det blir.

Men vad händer när detta resultat gör det sämre för de flesta? Av vem ska vi då utkräva ansvar? Marknadslagarna tar inte ansvar för vård, skola och omsorg som inte riktigt blir som vi har tänkt oss. Politiskt ansvar tar ingen. Ansvaret är ditt. Det är du som får stå för dina felaktiga val och för att systemet blir snedvridet. Systemet blir som det blir när människor väljer som de väljer. Du som får stå för orättvisorna – trots att du knappast kan ha överblick över systemet som helhet; den måste vi ha tillsammans.

Vi måste lyfta blicken. Vi måste få syn på de övergripande konsekvenserna och orättvisorna, och vi måste agera tillsammans. Bara så ges de allra flesta av oss någon egentlig valfrihet, och bara så får de allra flesta av oss någon egentlig makt över våra liv.

Paulina Lundkvist (V)
Maria Johansson (V)

http://hallandsposten.se/asikter/hplasaren/1.640987

Som fan läser bibeln

2009-10-05T01:35:00.000-07:00

"Min uppfattning är fortfarande att det ska gå att göra vinst inom välfärdsföretagen. Annars kommer vi inte att ha några välfärdsföretag kvar på lång sikt."

Sten Nordin (m), finansborgarråd i Stockholm, intervjuad i Lärarnas tidning, nummer 15, 2009

Har "välfärdsföretag" verkligen ett egenvärde som vi bör göra allt för att rädda? Är det inte själva välfärden som är det viktiga? Sven kanske tycker att företagen är viktigare. Därom kan vi bara spekulera. Jag lämnar därför just nu den biten och försöker förstå vad han i övrigt säger:

1) Det är principiellt viktigt för Sven att man ska kunna tjäna pengar på skattemedel. Alltså bör vi acceptera att en del skattepengar, som hade kunnat användas till ytterligare välfärd, istället hamnar i privata fickor.

2) Om man inte kan tjäna pengar på skattemedel fungerar inte "avknoppningar", "avregleringar" och konkurrensutsättning av statlig och kommunal verksamhet.

Sven Nordin säger alltså att konkurrensutsättning av välfärdssystem inte är något bra alternativ om man vill kunna omfördela skattemedel inom välfärdssystemet. Slutsatsen bör alltså bli att en rättvisare välfärd bör bedrivas i offentlig regi.

Om vi nu är snälla mot Sven och låtsas att han faktiskt tycker att välfärden är viktigare än företag kan vi låtsas att det är följande han försöker säga; det är nog bättre att satsa mer på välfärd och mindre på privata skattemedelsbaserade vinster.

Jag vill ge människor makt över sina liv. Därför blir jag lärare.

2009-10-04T10:46:00.000-07:00

Det här skrev jag för flera månader sen, men kampanjen har kommit igång först nu, så därav den sena publiceringen:

Att kunskap ger makt är närmast en självklarhet. Kunskap får barn och ungdomar både hemma och i skolan. Eftersom alla inte har samma förutsättningar med sig hemifrån är skolan den viktigaste arenan för att ge alla människor dessa förutsättningar. Jag vill som lärare kunna ge varje elev möjlighet att utvecklas efter sin egen potential. Detta handlar inte om att ”platta till” topparna. Det handlar om att på sikt skapa lika förutsättningar för alla. Att inte kunna påverka sitt eget liv måste vara det värsta som kan hända någon. Jag vill ge människor makt över sina liv. Därför blir jag lärare!

Och här är länken till kampanjen:
http://www.lararforbundet.se/web/ws.nsf/preview/002F3A6A?OpenDocument
Där finns mitt bidrag någonstans.

Vem äger orden?

2009-09-29T22:46:00.000-07:00

http://hallandsposten.se/asikter/hplasaren/1.591723

Vad är ”förnyelse”? Enligt ledaren i Hallandsposten är det tydligen att ge entreprenörer trygghet, enkla regler och ekonomiska incitament. Eftersom det finns ett färdigt recept på förnyelse (paradoxen tycks gå ledarskribenten förbi) underkänns Socialdemokraternas programförslag till ny arbetsmarknadspolitik. Det allvarliga är dock inte själva underkännandet. Det är monopolanspråken på definitionen av ordet ”förnyelse”. Sådana anspråk kan knappast utgå från en demokratisk syn på samhällsutveckling.

Nära denna diskussion ligger debattartikeln den 17/9 av tre representanter för Företagarna i Halland. Dessa avhandlar las i två meningar där lagen sammanfattas med att turordningsreglerna ”lite tillspetsat [är] en diskriminering av duktiga ungdomar” och att de därför bör ”moderniseras”. Som påpekats i en tidigare debattartikel gäller bara turordningsreglerna om inte arbetsgivaren och fackföreningen kommer överens om någonting annat. De ska alltså verka som ett incitament för förhandling. Om de tas bort uppstår den ”moderna” situationen att arbetsgivaren kan säga upp arbetstagare efter eget godtycke.

Det finns inte en väg till förnyelse och modernisering, och att framställa saker på detta sätt är som sagt demokratiskt förkastligt. Att Vänsterpartiet vill ge arbetstagare mer makt över sin egen situation samt trygghet för alla människor – inte bara företagare – är ingen hemlighet. Det betyder inte att vi är emot utveckling; det betyder att vi vill ha en annan förnyelse och en annan modernisering. Makt över orden bör vi alla ha. Detta – om något – borde nog liberala skribenter hålla med om.

Friskolekritiken ska ses på ett strukturellt plan

2009-09-02T22:45:00.000-07:00

Jag skrev en debttartikel för V i Halmstad som publicerades den 31 augusti. På nätet är artikeln av någon anledning klippt innan den tar slut. Den finns här om någon vill kontrollera sanningshalten i publiceringen:

http://hallandsposten.se/asikter/debatt/1.563762

Den som hellre vill läsa hela kan läsa det som står här nedan. Jag publicerar den lite längre versionen, som jag senare fick skriva om, eftersom den innehöll för många tecken för att få plats i debattspalten i tidningen:

Ledarskribenten den 21 augusti kritiserar vänsteretoriken kring friskolor genom att hävda ”att det inte går att hävda att friskolornas resultat är sämre än kommunalt drivna skolor”. Skribenten vet förstås mycket väl att detta inte är poängen i vänsterkritiken. Poängen är att systemet med friskolor ökar orättvisorna – men det är förstås lättare att peka på en enskild skola och retoriskt fråga vari problemet ligger än att bemöta den verkliga kritiken.

Ledarskribenten hävdar själv att friskolor tenderar att locka de högst presterande eleverna. I skolans värld "tar en elev med sig" en så kallad ”skolpeng” till den skola som den väljer. Högpresterande elever behöver mycket lite extra stödinsatser – de kostar därmed förhållandevis lite. Det betyder att det lätt blir ”pengar över” av högpresterande elevers skolpeng, vilket vidare innebär att friskolorna kan ha mindre klasser än andra skolor – och ändå låta kapitalet (d.v.s. våra skattepengar) ge avkastning till aktieägare, om friskolan bedrivs i en sådan form.

För lägre presterande elever i den kommunala skolan räcker inte alltid skolpengen till. Extra hjälp och stödinsatser kostar! Eftersom de högpresterande elevernas ”överskott” finns i friskolorna kan inte detta kapital användas för att täcka behovet. Resultatet blir färre lärare per elev, större klasser och minskade stödinsatser för dem som mest behöver det, vilket ger två konsekvenser: dels förbises de svagpresterande elevernas utvecklingspotential och dels tenderar ytterligare sämre ekonomiska förutsättningar att i än högre utsträckning ”skrämma bort” högpresterande elever från den kommunala skolan. Problemet riskerar alltså att eskalera.

Vidare finns ett problem i att det alltid är kommunen som är ytterst ansvarig för skolan. Konkurrensutsatta skolor går emellanåt omkull – och eleverna måste ha någonstans att ta vägen. Detta ”någonstans” innebär den kommunala skolan. Vid en allt högre etableringstakt av friskolor innebär detta både att kommunerna tvingas dra ner på de egna utbildningsplatserna och att allt fler friskolor riskerar att inte klara av den ökade konkurrensen. Om det blir en skolbubbla som spricker kommer det att bli både mycket svårt och mycket dyrt (för skattebetalarna) att bereda plats för elever i en kommunal skola där utbildningsplatserna minskat drastiskt.

Vänsterpolitik handlar om rättvisa, trygghet och om att se helheten. Vänsterkritiken mot friskolor handlar därför naturligtvis inte, som ledarskribenten vill ha det till, om att friskolorna är dåliga för sina elever. Kritiken handlar om att skattepengar inte ska hamna i privata fickor. De ska investeras i verksamhet där den behövs! Vidare handlar det om att utbildning är så fundamentalt och viktigt att det är en alltför stor risk att idka utbildningsspekulation som riskerar att göra hela utbildningsväsendet till en känslig spekulationsbubbla som kan spricka utan föregående varning. Slutligen handlar kritiken om att friskolor ökar kunskapsklyftorna mellan elever - vilket är den viktigaste aspekten av kritiken. Det bör helt enkelt inte vara så. Skolan är till för alla elever, och alla elever är värda en trygg och säker skolgång.

Jag ger George Bush rätt

2009-08-18T07:22:00.001-07:00

När USA blev utsatt för terroristangrepp uppmanade George Bush det amerikanska folket att inte låta sig skrämmas, att fortsätta leva som vanligt, att inte anpassa sig efter någon annans vilja, att stå upp för sin rätt att leva efter sin egen övertygelse och sin egen vilja på sina egna villkor – för annars... annars skulle terroristerna vinna, sa han. Han kanske inte sa exakt så, men någonting i den stilen sa han. Han har förvisso sagt betydligt fler saker som är riktigt dumma och idiotiska, men i det här fallet håller jag med honom till 100 %. Överdriven anpassning ändrar en människas syn på på sitt handlingsutrymme (och sin rätt till detta utrymme) i grunden. Det här inlägget ska dock inte handla om terrorister. Det ska handla om överfallsvåldtäktsmän.

Häromnatten skedde ett otal försök till överfallsvåldtäkter i Halmstad. I Hallandsposten kunde man – i en anslutande informationsruta till en artikel som handlade om dessa händelser – läsa följande råd till kvinnor:

”Så skyddar du dig mot överfall:
Välj upplysta gator och gångvägar och undvik mörka buskage där någon kan gömma sig.
Undvik att gå hem ensam på natten, utan se till att slå följe med minst en som du känner.
Skippa de högklackade skorna om du går hem. Ta med joggingskor och byt till dem när du går hem.
Ha inte hörlurar med musik i öronen för att undvika att bli överrumplad.”

(HP, 2009-08-17)

Ett ord räcker för att sammanfatta vad man på detta sätt förväntar sig av en kvinna:
ANPASSNING

Tänk om jag VILL njuta av den nattliga stillheten och friden i en mörk park! Tänk om jag faktiskt njuter av ensamma nattliga promenader! Tänk om jag faktiskt tycker att det är jävligt opraktiskt att dra med sig ett par jävla joggingskor till krogen! Och varför i helvete ska jag inte få lyssna på musik om jag nu vill det? Ärligt talat... Det är faktiskt inte MITT fel att det finns våldtäktsmän.

Terrorister ska vi inte låta inkräkta på vår frihet, men vi ska misstänka varenda jävla man som vi stöter på för att han kanske, kanske kan vilja oss illa. Vad gör DET med vår frihet? Jag tänker stå upp för min rätt att göra vad fan jag vill och vad fan jag känner för! Varför ska jag leva på någon annans villkor? Alla har rätt att slippa leva i skräck och rädsla som i ett terroristvälde – också kvinnor – och då kan vi fan i mig inte anpassa oss till varje pris och för att det är den lösning som någon råkar tycka är mest praktisk!

Att stå upp för sin rätt är så jävla mycket mer effektivt i längden för att minska antalet överfall. Anpassning legitimerar rädsla och ännu mer anpassning. Handlingsutrymme legitimerar stolthet och ännu mer handlingsutrymme. Vi kan ju inte låta våldtäktmännen vinna...

Ungdomsarbetslöshet (igen)

2009-08-15T13:54:00.000-07:00

Tydligen beror den i år, jämfört med i fjol, dubbelt så höga ungdomsarbetslösheten inte på lågkonjunkturen eller på att studenter arbetar vid sidan av studierna så att andra unga inte får jobb. Nej, nej... Det beror förstås på att vi i Sverige har för höga ingångslöner och på att vi har för bra arbetsmarknadslagar. Så praktiskt och så passande för den som vill öka löneskillnaderna! Begrunda dock:

- Var arbetsmarknadslagstiftningen sämre i fjol?
- Var lönerna lägre i fjol?

I artikeln nämns också att unga ofta jobbar i butiker. Begrunda därför vidare:

- Handlar människor mer eller mindre om lönerna sänks?
- Blir det fler eller färre butiksjobb om människor handlar mindre?

Tyvärr hittar jag inte artikeln som jag stör mig på på nätet, men den går ut på att den ovan berörda "faktan" (om för bra arbetsmarknadslagstiftning och för höga ingångslöner) kan konstateras efter en intervju med en nationalekonom. Inte nog med det! Han är tydligen expert på utbildning också! Åtminstone tillåts han uttala sig som om han vore en sådan.

Nationalekonomen menar att det till stor del är gymnasieprogrammens felaktiga utformning som gör att unga människor blir utan jobb. På de mer praktiska programmen ska ungdomarna bara jobba med händerna - inte lära sig massa onödigt skit som skulle kunna göra det möjligt för dem att skaffa sig en högskoleutbildning någon gång, om de skulle komma på det senare i livet. Det verkar ju vara en bra strategi för en arbetsmarknad som sägs behöva och efterfråga stor flexibilitet...

En eloge till Jan Björklund

2009-08-14T09:45:00.000-07:00

What?! En eloge till Jan Björklund...? Jan Björklund? DEN Jan Björklund? Menar jag "det går att lösa att skolan har extremt små ekonomiska resurser med strikt disciplin och ingen pedagogisk analys-Jan Björklund"? Är det honom jag menar?

Jepp! Den Jan Björklund menar jag - precis den. Okej att Jan Björklund inte har förstått ett dugg av en enda framstående teoretisk pedagogs idéer eller knappast lär ha läst barnkonventionen, men nu har han sagt en bra grej - och i sann pedagogisk anda vill jag naturligtvis lyfta det positiva så att han kan få syn på sin egen inneboende potential till slut! En pedagog får nämligen aldrig ge upp, och det finns inga hopplösa fall - inte ens utbildningsministern. Så det så! :-)

Nåväl... Jag går vidare och konstaterar följande: om illegala flyktingars barn har Jan Björklund sagt att de har självklar rätt att gå i skolan! Ja! Jag vet! Det är helt galet! Man blir glad och positiv till mods! Han problematiserar det förvisso med att barnen är illegala människor och så vidare, men att han tycker att rektorers skyldighet att rapportera om "illegala" flyktingars vistelse på den egna skolan bör slopas måste ses som grymt positivt!

Bra Janne! Den här gången fick du godkänt!

Om förhållandet mellan jobb och skatter

2009-08-13T12:16:00.000-07:00

Jag fick en insändare som jag skrivit för partiet publicerad idag också, förresten. Den var ett svar på denna debattartikel:
http://hallandsposten.se/asikter/1.538394

Och här är vårt svar, då:
http://hallandsposten.se/asikter/hplasaren/1.548621

(Jag kanske ska tillägga att det inte är jag som har valt rubriken på insändaren; det har någon för mig okänd person på Hallandsposten gjort.)

Kommer allt att gå åt helvete med Alice Åström som justitieminister?

2009-08-13T02:18:00.000-07:00

Henrik von Sydow (m) skrev följande debattartiel i Hallandsposten den 20 juli:
http://hallandsposten.se/asikter/debatt/1.527756

Det här svaret, som jag skrivit för V-styrelsen i Halmstad och fått undertecknat av Alice Åström, publicerades idag:
http://hallandsposten.se/asikter/debatt/1.548468

Nu får vi fan i mig skärpa oss!

2009-08-11T06:26:00.000-07:00

"Antalet friskolor som gått i konkurs har nästan fördubblats sedan förra året. Trots det fortsätter ansökningarna om nya skolor att strömma in till Skolinspektionen, vilket kan leda till en mer restriktiv hållning framöver." (Lärarnas Tidning, 2009-08-10)

Jag biter ihop käkarna, men ändå väser ett litet "vad var det jag sa?" fram mellan tänderna. Varför en mer restriktiv hållning? Enligt artikeln ges den liten kryptiska förklaringen att man vill undvika "negativa konsekvenser för kommunens skolväsende". I klartext (om jag får tolka, och det får jag, eftersom det är jag som bestämmer här):

- Kommunerna har dragit ner på utbildningsplatser, eftersom dessa "numera finns" i friskolor.

- Den fantastiska konkurrensen har lett till en fantastisk utveckling, och - som alltid - en spekulationsbubbla. Låt mig kalla det en "utbildningsbubbla".

- Bubblan kommer spricka när som helst. Var i helvete ska ungarna ta vägen? (Fy helvete vad det kommer bli dyrt för kommunerna och de kommunala skolorna att städa upp efter en sprucken utbildningsbubbla!)

Som alltid kan den f.d. näringsidkarna stå där, rycka lite på axlarna och säga "Jag har också förlorat. Jag drev bara en pytteliten skola. Skyll inte på mig.". Och kanske, kanske kan jag - just i det här fallet - hålla med. För inte fan är det näringsidkarnas fel att vi - vi alla tillsammans - har valt att avsäga oss den politiska makten över skolan. Det är vårt fel - vårt fel - att vi inte fattar vad som händer när man börjar tumma på demokratin och välfärden som en del av denna. Nu får vi fan i mig skärpa oss! Utbildning är ingenting man ska spekulera med och om, utan någonting vi lugnt och sansat ska besluta om tillsammans. Då är vi överens. Nu skärper vi oss och ser till att göra utbildningen demokratisk igen. Bra.

Krama mig istället!

2009-08-10T12:22:00.000-07:00

Jag blir så trött. Följande fick man reda på i dagens tidning om en liten händelse som ägde rum i lördags natt:

- En ung man ser sin kompis.
- Han kramar om honom.
- Det visar sig att den han kramar om inte är den han trodde.
- Han får stryk.

Notisen finns här:

http://hallandsposten.se/nyheter/halmstad/1.545297

Jag tänker inte lägga ut texten så mycket. Jag unnar mig att utala några sarkastiska små undringar istället:

- Hm... jag undrar om det möjligtvis skulle kunna vara så att samhället kanske är heteronormativt...
- Hm... jag undrar om heteronormativitet har någonting med upprätthållandet av mansrollen att göra...
- Hm... jag undrar om mansrollen skulle förlora i status i förhållande till andra roller om den omdefinierades...
- Hm... jag undrar om heteronormativitet och könsmaktsordning hänger ihop på nåt sätt...
- Hm... jag undrar varför man väljer att slå en okänd man på käften istället för att skratta, njuta eller fundera över vad dåren håller på med...

Nåväl... Krama mig istället, vet jag...

En alldaglig betraktelse

2009-08-10T11:39:00.000-07:00

Jag kommer skylla den incident som jag nu ska berätta om på det - i alltför hög grad - individualiserade samhället. Jag är medveten om att man lika gärna kan förklara det hela i socialpsykologiska termer om hur grupper tenderar att bli alltmer handlingsförlamade ju större gruppen är - och säkert på tusen andra sätt också. Jag väljer dock mitt sätt; jag är nämligen lite kär i Beck, Bauman och de andra sociologiska grabbarna (ja, för tyvärr är det mest grabbar) med liknande idéer. Nåväl... Detta är vad som hände:

Jag hade just parkerat min cykel utanför föreläsningssalen. Det stod en hel del andra studenter där. Jag låste min cykel. Mitt halsband lyckades då hamna så att det låg som en snara runt sadeln. Jag reste mig upp efter att ha låst klart, och pärlorna flög då naturligtvis åt alla håll. Jag plockade upp pärlorna. Ingen hjälpte mig. Ingen tittade ens åt mitt håll.

Nu ska jag, som sagt, skylla på det alltför individualiserade samhället. Att hjälpa mig att plocka upp pärlor är naturligtvis inte den viktigaste saken i världen, men man kan ju vända på det också; om man inte ens känner sig manad att hjälpa en annan människa med en skitsak - när känner man sig då manad att hjälpa en annan människa? Jag kan inte låta bli att undra vad det är för samhälle som fostrar människor som tittar bort, inte ser, som inte - under några som helst omständigheter - vill hjälpa den som just nu - just nu - har det lite sämre än det egna jaget.

Ja, jag vet att det är ett fånigt exempel, och jag vet att poängen inte är jättetydlig, men jag menar bara att den som bara och endast under hela sin uppväxt får lära sig att tro på sig själv, satsa på sig själv, rå om sig själv, ta hand om sig själv o.s.v. står totalt handfallen då det krävs av honom eller henne att definiera sig själv i förhållande till nån annan. Jag tycker att det är sorgligt, och jag vill helst inte leva i ett samhälle som präglas av ett sådan klimat. Så vad ska man göra? Ja, säg det...

Med rättvis vård blir väl USA som Sovjet?

2009-08-04T02:07:00.000-07:00

Ibland undrar jag hur amerikaner definierar demokrati. Att ha personlig makt över den demokratiska processen kan tolkas som socialism, och då är det farligt. Snarare är det en val- och plakatdemokrati som avses med demokrati; en demokrati där den enskilde väljer någon som kan avskärma den egna demokratiska makten mer (så att han eller hon kanske, kanske kan få mer konsumentmakt, och därmed "frihet").

Det amerikanska folket verkar (åtminstone såsom man läser om det i tidningarna) ha fått panik över Obamas projekt med ett nytt sjukvårdssystem. Obama är en "socialist i fårakläder". Det låter nästan som Stalin. Det är bäst man aktar sig. Det kan gå riktigt illa det här. Det här med lika och rättvis sjukvård låter inte sunt. Ryssen kommer! Ner i bunkern!

Frihet är bra. Frihet är att själv kunna välja ett av 138 sätt att få ett sår omlagt på. Frihet är att kunna välja en av 47 vårdenheter att bli behandlad på. Frihet är att kunna välja vilken doktor man inte har råd att gå till. Frihet är bra.

Demokrati - i sin enklaste definition - betyder ju faktiskt "folkstyre". Det som avses är inte ett skydd mot staten (sedd som en inkräktare på den egna friheten); det som avses är att folket - var och en - ska ha makten att bestämma över själva systemet. Då inser man att möjligheten att välja vilken doktor man ändå inte har råd att gå till knappast har med demokrati att göra. Konsumentmakt? Ja. Demokrati? Nej.

Låt inte barnen betala krisen!

2009-08-02T02:48:00.000-07:00

Den här insändaren skrev jag i maj, för Lärarförbundets studerandekommitté i Halmstad, men ämnet är ju aktuellt fortfarande. Inte minst nu i skolstartstider...

http://hallandsposten.se/asikter/hplasaren/1.482029

Att bli socialist

2009-08-01T16:54:00.000-07:00

Den här texten kommer att bli ganska personlig. Jag vet inte om den hör hemma här egentligen, men jag vet inte heller om det spelar någon roll. Jag antar att det är jag som bestämmer vad som hör hemma här. Jag fick idén att skriva en text som den här efter att ha läst igenom en text jag skrev i slutet av min lärarutbildning; den handlade om hur min syn på läraryrket och på mig själv i lärarollen successivt förändrats under utbildningens gång: en beskrivning av min professionaliseringsprocess, helt enkelt. Denna text ska också handla om en process – men en helt annan sådan.

Jag vet hur det känns att inte förstå det mesta som jag skriver på den här sidan. Jag är uppväxt med, och är därmed socialiserad in i, ett annat sätt att tänka. Man ska kämpa. Man ska sträva. Man ska slåss för sin sak och för att uppnå sina mål. Men om man bara gör det kommer man garanterat att lyckas. Lyckas man inte har man väl inte kämpat tillräckligt – och är man så lat att man inte orkar kämpa tillräckligt, då blir man avundsjuk på dem som har gjort just detta (kämpat tillräckligt, alltså - och därmed lyckats).

Det är lätt att tänka sådär. Speciellt när man, som jag, hade förhållandevis lätt för sig i skolan, hade respekt från klasskamraterna, presterade bra även i praktiska ämnen och hade fritidsintressen som stärkte egot ytterligare. Allt var inte lika lätt, men jag ”kämpade”, och jag lyckades med det mesta. Att ”vara duktig” var allt. Min personliga utveckling halkar än idag efter (när skulle jag ha hunnit träna på sånt?), men prestera – det kunde och kan jag. Jag vill fortfarande ”prestera” – men jag försöker verkligen att tona ner denna sida av mig själv, inte lägga någon prestige i prestationen (prestationen som sådan har inget egenvärde – bara vad man kan uppnå med hjälp av den) samt att låta andra värden vara viktigare; jag har ingen aning om hur väl jag lyckas eller inte lyckas med detta. Nåväl... Nu ska jag tillbaka till huvudspåret...

Jag antar att jag i tonåren hamnade i ett sammanhang där det krävdes att jag presterade utifrån de av mina förmågor som inte var mina starkaste. Jag antar att jag ständigt kände mig otillräcklig. Jag antar att det blev uppenbart att det jag hade byggt upp under min uppväxt var ett fantastiskt självförtroende – men helt utan grund i någon självkänsla. Jag kämpade förstås på som vanligt, men det räckte aldrig (i alla fall inte med mina egna mått mätt). Lyckas man inte har man inte kämpat tillräckligt. Kämpar man inte tillräckligt är man lat. Så vad gör man? Man kämpar ännu mer. Man skiter i att allting rämnar runt omkring en. Man fokuserar. Man KÄMPAR som fan tills man inte orkar längre. Man misslyckas. Man BLIR misslyckad. Man får HÖRA att man är misslyckad. Man tror det man får höra. Man blir deprimerad. Man ger upp.

Egentligen är det för jävligt att man själv – så drastiskt – ska behöva känna hur fan det känns för att man ska inse att man faktiskt inte kan allt man tar sig för. Idag gör jag mest saker som jag vet att jag är ganska bra på. Ingen kommer heller någonsin kräva av mig att jag utför komplicerade matematiska uträkningar, ”vänder en geometrisk figur för min inre syn” eller något annat jag suger på. Det spelar liksom ingen roll längre. Jag vet att jag inte är dum. Jag vet att det finns sammanhang där jag PRESTERAR jävligt bra – men det tar ju inte bort det faktum att jag vet hur det känns att känna sig usel. Jag vet att jag inte är bra på allt, och jag vet att jag inte kan bli det heller. Jag vet att jag inte alltid lyckas - inte i alla sammanhang och inte under alla förutsättningar.

Att ”lyckas” och att ”vara lyckad” ÄR inte alla förunnade – inte i alla sammanhang. Så enkelt är det. Man hamnar i sammanhang där man inte lyckas. Ibland kräver det så kallade samhället av oss att vi ska lyckas med saker som vi inte kan lyckas med: att ”skaffa” ett jobb, att överhuvudtaget vara kapabla att arbeta, att betala räkningarna... Att inte lyckas är inte samma sak som att vara lat och avundsjuk. Det är bara det att den egna förmågan inte alltid (under vilka förutsättningar som helst) räcker till, att man ibland misslyckas hur mycket man än försöker, att man då känner sig usel, att man då får höra att man är misslyckad – och att man då till slut ger upp. Det är inte lathet och inte avundsjuka; det är mänskligt. Det betyder förstås inte att det inte finns ett värde i kampen och i ansvarstagandet för den egna lyckan och välfärden; det finns det – och självklart måste vi alla göra vårt bästa för att ta vara på våra förutsättningar på bästa sätt. Det är bara det att för olika människor är förutsättningarna och sammanhangen olika, kamperna ser olika ut och vi tål olika mycket innan vi inte orkar mer; det allra mänskligaste är det som är allra lättast att glömma...

Heja!

2009-07-28T10:19:00.000-07:00

Jag läste följande insändare i tidningen i morse:
http://hallandsposten.se/asikter/hplasaren/1.534680

Vad glad jag är att det är någon som inte bara anmäler missförhållanden, utan dessutom så tydligt står upp för sin rätt att använda stadens gator vilken tid på dygnet det än må vara, och vilket kön man än må tillhöra! You go girl! Jag hejar på dig!

Timbros EU-kritik

2009-07-28T07:42:00.000-07:00

Vad förvånad jag blev när jag läste artikeln skriven av representanter för den liberala tankesmedjan "Timbro" i DN! Författarna beskriver EU som en propagandaapparat utan tillräcklig folklig förankring. Det känns som att det är första gången jag läser en artikel utspottad ur tankesmedjan utan att bli förbannad; det finns liksom inte så mycket att tillägga:

http://www.dn.se/opinion/debatt/skattemedel-for-miljarder-gar-till-eus-propaganda-1.918556

(Om någon hittar nåt "skumt mellan raderna", som jag borde ha uppmärksammat, vill jag givetvis att ni säger till...)

På friskolan står inte eleven i centrum

2009-07-27T06:23:00.000-07:00

Även om jag tycker att den här sommarkursen i juridik, som jag läser, är skittråkig, har pluggandet den fördelen att jag bättre kan belägga en del saker jag "redan visste". Begrunda följande:

- Ett aktiebolag får inte fatta beslut som strider mot bolagets syfte.

- Ett aktiebolags syfte är att åstadkomma vinst till utdelning. (Denna regel är förvisso inte tvingande, men att en majoritet av aktieägarna, genom bolagsordningen, skulle vilja formulera ett mer utbildningspolitiskt syfte synes mig ganska osannolikt...)

- Om aktiebolagets syfte kommer i strid med den pedagogiska verksamhetsplanering som på pappret är bäst för eleverna (men som inte är reglerat i lag) måste bolaget naturligtvis följa lagen.

Eleven kan omöjligt stå i centrum i en sådan skola; man kan inte planera en verksamhet utifrån "vars och ens förutsättningar" och hävda att det skulle stå över vinstmål - det är helt enkelt för "flummigt". Jag vill inte säga att det inte finns friskolor där man ändå lyckas; det gör det - men det jag vänder mig emot är att man kan bygga en välfärdsinstitution på sådana premisser överhuvudtaget. För mig är det helt obegripligt... Aktiebolaget har förpliktelser mot aktieägarna - inte mot eleverna.

Vad är feminism?

2009-07-26T08:21:00.000-07:00

En pedagogisk och fin text från Femintro:

Vad är en feminist?

Om du möter någon som säger att han eller hon är feminist, så menar människan förmodligen att han eller hon anser att kvinnor/det kvinnliga underordnas män/det manliga och att detta bör förändras.

Vaddå underordnas?

En underordning i genussystemet innebär bland annat att saker med en kvinnlig genusstämpel värderas lägre än det som har en manlig genusstämpel. Detta märks tydligast när någon bryter mot rådande normer: Lisa som älskar bilar är häftig, medan Peter som älskar handarbete är löjlig. (Kvinnliga) Lisa kommer med andra ord upp sig till en manlig (överordnad) nivå, medan (manliga) Peter byter ner sig till en kvinnlig (underordnad) nivå. Underordningen ligger i de värderingar vi har snarare än sådant som är mätbart (t.ex. lagar, löner, antal anställda av ett visst kön o.s.v.).

Vad betyder genus?

En ung tonårspojke som fick frågan lär ha svarat att "Genus sitter i huvudet och könet sitter mellan benen". Genus är med andra ord är vårt kulturella, sociala, skapade och inlärda kön. Genusstämpeln som omnämns ovan innebär den status som en/ett viss/t "manlig/t" eller "kvinnlig/t" syssla, företeelse, arbete eller föremål har i en viss kultur. Genusordning innebär en över-/underordning av det manliga och det kvinnliga i förhållande till varandra.

Vad är ett patriarkat?

Ett patriarkat är ett genussystem där det manliga är överordnat det kvinnliga, män är överordnade kvinnor, yrken med manlig genusstämpel värderas högre än yrken med kvinnlig genusstämpel o.s.v.

Är inte förtryckt att ta i?

Man säger att kvinnor förtryckta eftersom de är underordnade i genussystemet (i bland annat Sverige). Vad som är viktigt att komma ihåg är att det handlar om generaliseringar. Även om nästan alla känner till en kvinnlig chef, är de flesta chefer män. Även om de flesta män känner till en eller flera kvinnor som tjänar mer pengar än de själva, tjänar kvinnor generellt sett mindre än män. Man kan säga att det inte handlar om att se sig blind på en massa prickar (ser man dem en och en är just bara en massa prickar), utan att försöka se mönstret i alla prickarna. Först då kan man föra en diskussion om strukturella skillnader, och först då kan man ändra på saker och ting. Som det ser ut i prickarna just nu är kvinnor (kom ihåg: generellt sett) förtryckta och underordnade män, men det fina är att det går att ändra på!

Kan män vara feminister?

Män kan vara feminister, liksom svenskar kan vara antirasister eller antinazister. Det är bara bra om fler kämpar mot samma mål.

Hatar feminister män?

Män kunde ju vara feminister, så nog borde det vara lite klurigt att hata sig själv... Personligen tycker jag att frågan är lite underlig, ungefär som: "Hatar antirasister svenskar?". Det kanske finns en och annan antirasist som hatar svenskar, alldeles säkert, men lika säkert finns det förmodligen människor som inte är antirasister som hatar svenskar. Det förhåller sig troligen på precis samma sätt med feminister; det kanske finns någon som hatar män, liksom det säkert finns icke-feminister som hatar män. Poängen är att det inte är kopplat till feminismen i sig, lika lite som "svenskhat" är kopplat till antirasism.

Varför klagar feminister på män, då?

Feminismens uppgift och mål är att utjämna genussystemet så att det faktum som utgör att man är man eller kvinna inte ska sätta käppar i hjulet för individen i någon situation överhuvudtaget. Kort sagt handlar feminismen om att uppnå rättvisa. Eftersom det samhälle vi lever i dock är patriarkatiskt är det oftast män som får lämna ifrån sig makt för att det ska bli jämnare i slutändan. Det finns emellertid undantag. I hemmet är det, traditionellt sett, kvinnan som har störst makt.

Vad innebär den manliga normen?

I ett patriarkat råder en manlig norm, vilket bland annat innebär att exempelvis texter som formellt sett är riktade till både kvinnor och män, informellt sett är riktade till främst män. Hur ser man det? Jo, man kan exempelvis se det på att kvinnor i texter ofta omnämns som vackra (man ser dem genom en mans ögon), medan män ytterst sällan får sig tilldelade samma attribut. Den manliga normen gör sig dock även gällande i texter som är riktade till enbart kvinnor. Det är exempelvis inte ovanligt att en kvinna i en kärleksroman beskriver sig själv utifrån vad hon tror att mannen hon vill ha tycker om henne, istället för att beskriva vad hon tycker om honom. Andra exempel kan vara enstaka ord som exempelvis "tjänsteman" eller "kommunalråd", som i sig verkar vara genusneutrala. Om man får läsa en text om ett "kommunalråd" där pronomina "han" eller "hon" aldrig nämns, antar de flesta dock att de läser en text om en man. Man kan också säga att om inget annat nämns, så handlar texten om en man. Det är just därför fenomenet kallas manlig norm. Det kvinnliga blir därför (i ett patriarkat) det avvikande och onormala.

Men, så är det väl inte alltid?

Exakt, och där satte du, kanske utan att veta om det, huvudet på spiken! Märk väl att exemplet ovan är hämtat från den offentliga sfären. Antag att vi, enligt samma förutsättningar, hade fått läsa en text om föräldraskap eller matlagning istället. Hur många hade då antagit att texten handlade om eller berättades av en man? Förmodligen väldigt få, vilket beror på att de här ämnena rör sig inom den privata sfären. Texter som rör sig inom den offentliga sfären (makt, pengar, näringsliv, arbetsliv o.s.v.) förknippar vi nämligen, om inget annat nämns, med en manlig värld, medan en kvinnlig värld kopplas till den privata sfären (omvårdnad, känsloliv, föräldraskap o.s.v.).

Är den privata sfären ett matriarkat?

Du kanske tänker att eftersom kvinnor mer eller mindre likställs med en privat sfär, borde detta vara en sfär där kvinnor är överordnade. Kvinnor har, tradtionellt sett, huvudansvaret för barn, hus och hem och "det kvinnliga" värderas kanske också högre än "det manliga" inom den privata sfären (åtminstone när det gäller barn). Det som talar emot det är emellertid de värderingar och attityder vi har. Dem tar vi med oss överallt: i hemmet, på jobbet, i politiken, i sovrummet. I hemmet gör exempelvis mannen ofta de stora uppgifterna, d.v.s. de som syns, medan kvinnan utför de uppgifter som gör det möjligt för mannen att göra sina. Dessutom anses ju en man ha utfört något när han faktiskt har hand om barn eller städar, medan en kvinna knappast får bekräftelse för samma sak. Där har vi alltså den traditionella över-/underordningen igen (och trots allt). Så är den privata sfären ett matriarkat? Njaej, det är den ju knappast...

Subjekt och objekt = grammatik?

Javisst pratar vi om grammatik, åtminstone indirekt, eftersom termerna är lånade därifrån. Subjektet är (enligt grammatikens underbara regler) den som handlar, medan objektet är den som "blir utsatt för handlingen". Kvinnan i kärleksromanen jag beskrev under rubriken "Vad innebär 'den manliga normen'?" ovan är ett objekt. Se här: "Han (subjekt) såg på mig (objekt), och jag förstod att han (subjekt) beundrade mina vackra former (objekt)". Antag att samma situation skulle beskrivas ur mannens synvinkel: "Jag (subjekt) såg på henne (objekt), och hon förstod att jag (subjekt) beundrade hennes vackra former (objekt)". Med andra ord blir kvinnan objektet oavsett om vi väljer att se saken ur mannens eller kvinnans synvinkel. Att vara ständigt objekt respektive subjekt ställer höga krav på både kvinnor och män. Män får krav på sig att vara handlingskraftiga (subjektet är ju den som handlar), och kvinnor får skönhets- och "behagakrav" på sig (objektet är ju den som blir utsatt för handlingen: den som ses, den som man kan njuta av).

Vad är genusdualism?

Förenklat kan man säga att allt som inte är manligt är kvinnligt. Allt som tillhör den manliga normen måste ha en motsats: det kvinnliga. Ett patriarkat är med andra ord även dualistiskt. Ett enkelt sätt att illustrera detta är genom motsatspar. Här nedan är några exempel:

- Mannen står för logik. Kvinnan står för intuition.
- Mannen är intellektuell. Kvinnan är vacker.
- Mannen behöver frihet. Kvinnan behöver närhet.
- Mannen är aktiv (subjekt). Kvinnan är passiv (objekt).
- Mannen är oberoende. Kvinnan är beroende (av mannen).

Tänker man efter så är alla logiska eller intuitiva ibland, män som kvinnor. Alla behöver frihet ibland, men alla behöver också närhet. Att göra upp med könsrollerna är att ge alla bättre tillgång till våra behov: behov som inte alltid erkänns av genusordningen.

Varför finns det så många olika feminismtyper?

Varför röstar inte alla på samma parti? Ja, jag vet inte... Tyvärr är det bästa svaret jag kan ge att människor är olika. Feminism handlar, liksom politik, om makt och omfördelning av makt. Den feministiska åsiktsinriktning man har bestäms naturligtvis av den politiska åsiktsinriktning man har i andra frågor. Detta framgår tydligt och man tittar på feminismer som liberalfeminism, radikalfeminism, socialistisk feminism och socialistisk radikalfeminism (läs gärna mer om dessa fyra "grundideologier" och deras historia i "Bildas ismer: Femiminism" av Lena Gremzöe). Förutom politisk inriktning brukar man dela upp samtliga feminister i en likhets- och en särartsfeministisk inriktning. Likhetsfeminister anser att män och kvinnor är mer lika än olika, och särartsfeminister anser att män och kvinnor är mer olika än lika. Denna uppdelning är nödvändig, eftersom de båda inriktningarna har olika syn på hur ett jämställt samhälle bör se ut.

Vad är könstillhörighet?

Könstillhörighet avser det kön som man rent biologiskt tillhör. Om man tittar på min nakna kropp kan man konstatera att jag är född till kvinna. Könstillhörigheten problematiseras i de fall då det föds intersexulla barn, d.v.s. barn vars könstillhörighet inte passar inte i vår dualistiska världssyn.

Vad är könsidentitet?

Könsidentiteten har att göra med vilket kön man känner sig som. Om jag hade känt mig som man, hade jag haft en manlig könsidentitet, trots att min könstillhörighet är kvinnlig. När könstillhörigheten och könsidentiteten inte sammanfaller kallas det för transsexualitet.

Vad är könsroll?

Könsroller är det som är mest intressant för feminismen. Könsroller har nämligen att göra hur vi agerarar utifrån andras förväntningar samt de olika förväntningar vi har på män respektive kvinnor. Könsroller är komplexa på det sättet att samtidigt som vi är offer för dem, är vi också aktiva konstruktörer av desamma. Steg ett är alltså att förändra sin egen inställning, och steg två att försöka påverka andra att göra detsamma.

"Den som vill bli fin får lida pin!"

2009-07-26T08:09:00.000-07:00

En kort text från Femintro:

Skönhet och smärta hör inte ihop. Visst får man anpassa sig till det kommersialiserade skönhetsidealet om man vill, men att attrahera det kön man själv råkar tända på tycker i alla fall inte jag bör ha med smärta att göra. Attraktion och våld bör, lika lite som kärlek och våld, förknippas med varandra. Naturligtvis är det allra viktigaste att man lämnar barn utanför ett sådant tankesätt, så om du ska lägga något av det här på minnet, så låt det bli att inte säga "den som vill bli fin får lida pin" till barn.

Varför har män så svårt för feminism?

2009-07-23T22:58:00.000-07:00

Den här texten kommer från en hemsida som jag satt och pillade en del med för några år sedan. Jag kallade den för "femintro". Jag lade ner den när jag inte tyckte att jag hade råd att betala domänkostnader o.dyl. längre. Här är det ju gratis, så nu kan jag alltså utan betänkligheter publicera texterna från femintro igen. ;-) Här är alltså den första.

Handlar mäns ovilja mot feminism om en ovilja att dela med sig? Handlar det om att inte vilja släppa ifrån sig det övertag som ändå sakta rinner ur händerna? Nej så är det inte, enligt mansforskaren Michael Kimmel. Han anser att mäns ovilja mot feminism har helt andra orsaker. Lena Gemzöe skriver i sin bok "Bildas ismer: Feminism" (2002) att Kimmel främst ser tre orsaker till att män och feminism är en klurig kombination:

(1) Många män förstår inte att de som grupp skulle vara överordnade kvinnor som grupp. Detta beror ofta på att den enskilde mannen är underordnad andra män p.g.a. t.ex. klass eller etnisk tillhörighet, och därmed i praktiken är relativt maktlös. Om man känner sig maktlös har man naturligtvis väldigt svårt att se andra rådande maktstrukturer än just dem man själv underordnas i.

(2) Kimmel tror att mäns rädsla för homosexualitet är en annan orsak till att de tar avstånd från feminismen. Profeministiska män kämpar för "kvinnors sak" och riskerar därmed att tappa en bit av sin heterosexuella manlighet. Den som inte vill riskera att bli kallad för "bög" löper därmed, enligt Kimmel, stor risk att ta avstånd från feminismen.

(3) Feminismen handlar inte i första hand om män, utan om kvinnor. Det gör, enligt Kimmel, att många män känner sig obetydliga och överflödiga i den feministiska ideologin.

Om ungdomsarbetslöshet/LAS

2009-07-23T22:43:00.000-07:00

Dagens debattartikel i Hallandsposten:
http://hallandsposten.se/asikter/debatt/1.531994

Som är ett svar på följande debattartikel:
http://hallandsposten.se/asikter/debatt/1.522734

Som i sin tur är ett svar på den här artikeln:
http://hallandsposten.se/asikter/debatt/1.516452

Som slutligen är ett svar på den här:
http://hallandsposten.se/asikter/debatt/1.507435

Skolan är till för eleverna

2009-07-23T05:25:00.000-07:00

Ja, den här texten har jag väl skrivit, någon gång under min utbildning, under någon period då jag känt mig som en utomjording bland mina medstudenter...

Som vuxen är jag förbannad över att jag tog på mig vuxenansvaret när jag var barn utan att de vuxna reagerade. De vuxna tyckte att det var bra att någon var ”vuxen”, ”tog hand om” och ”tog ansvar” – men jag var faktiskt ett barn! Jag hade inte bett om rollen som klassens duktig-fia. Jag hade inte bett om att – i det tysta – prata med mobbinggänget en person i taget för att se om offret var med på det hela eller inte. Jag hade inte bett om att vara den som, när läraren gick ur klassrummet, skulle resa sig upp och säga att ”det kanske vore bra om vi behandlade varandra med respekt även när vi inte är övervakade”. Jag tog på mig ansvaret för att det fanns ett tomrum där – inte för att jag ville ha det! Det var inte jag som skulle fylla tomrummet! Det var de vuxna! De lade bekvämt över ansvaret på ett barn – och sedermera – en ungdom. Fy, fan!

Som lärarstudent blir jag förbannad över den loja attityden som många av mina studiekamrater verka hysa inför sina kommande yrken. Kan man inte bära upp ansvaret för yrket kan man utbilda sig till något annat. Lärare har ansvar – och de bör ta sitt jävla ansvar. Man blir fan inte lärare för att man vill få många kompisar, och därför att lärarkollegiet verkar vara ett trevligt släkte. Blir man ovän med sina kollegor då man gör det man måste inför eleverna må det så vara. Man är inte där för att vara nån jävla geisha. Man får göra det man kan för att arbetsmiljön ska bli så bra som möjligt för eleverna. Jag vet att jag talat i plikttermer, men plikter är fan inte alltid så jävla illa. Skolan är till för eleverna. Basta!

Skolägar-VD:n förklarar

2009-07-22T14:12:00.000-07:00

”Vår affärsidé är att ta ut övervinster med hjälp av långsiktiga investeringar av skattemedel. Kapitalet bör inte i första hand användas – t.ex. för att få en mer kvalitativ och rättvis utbildning – utan investeras i vårt bolag, så att det kan förvaltas av medelålders män, så att det på lång sikt kan växa på den lukrativa marknad som vi knappt sett början på.”

Det är nästan inte ett pseudocitat. Se här: http://financialhearings.eframe.se/080305/academedia

Frihet och socialism

2009-07-22T14:02:00.000-07:00

Det är ju inte det att det är något fel på frihet. Det är bara det att min frihet inkräktar din, och din frihet inkräktar på min. Friheten är inte oändlig. Det vet ju till och med frihetskämparnas frihetskämpar: naltionalekonomerna, eller varför är det annars så att monopolföretaget anses kunna ha obegränsad frihet på marknaden, medan det extremt konkurrensutsatta småföretaget endast har förmåga att se och agera efter sin egen lilla frihetskakbit på sin marknad? En del människor har helt enkelt mer frihet än andra – och deras frihet beskär andra människors frihetsmarknadsandelar.

Det är inget fel på frihet; det enda jag undrar är om frihet inte är en mänsklig rättighet? Finns det inte en poäng i att kartlägga hur den enes frihet inkräktar på den andres? Finns det inte en poäng i att få en karta – och att vilja rita om den? Är min frihet verkligen mer värd än din – eller din mer än min?

Vegetariandialogen

2009-07-12T12:54:00.000-07:00

Jag skäms lite för den här gamla texten. Jag skrev den för ganska många år sedan nu; den känns lite töntig och lillgammal. Jag publicerar den eftersom jag fortfarande tycker att det är fånigt att det är jag - och inte köttätaren - som måste stå till svars... Men om jag tycker att vegetarianism är "ett naturligt steg i människans utveckling" vet jag inte. I vilket fall som helst: håll till godo - och försök att inte fnissa för mycket åt det småpekorala... :-)

-Är du vegetarian?

- Ja.

- Varför det?

- Därför att jag har valt att inte äta kött.

- Ja det fattar jag väl… Men varför har du valt att inte äta kött, då?

- Därför att... Nej, förresten... först kan du väl svara på varför du valt att äta kött!

- Det har jag inte. Jag har alltid gjort det bara...

- Men i så fall har du ju valt att acceptera ett val som någon annan gjort åt dig!

- Hur menar du...?

- Någon gång måste ju någon bestämt att du skulle få äta kött... Annars hade du ju varit tvungen att välja att göra det, vilket du säger att du inte gjort. Därmed har du valt att acceptera det val som någon annan gjort åt dig en gång, och slipper därför också själv att ta ställning!

- Jag har visst tagit ställning! Jag trivs med att äta kött, och det tänker jag fortsätta med!

- Jaha... men i så fall har du ju aktivt tagit ställning för att äta kött! Skulle det då var konstigare att aktivt ta ställning mot att äta kött?!

- Nej... kanske inte... eller jag vet inte... Det är ju iallafall naturligt att äta kött! Människan har alltid ätit kött!

- Ja.

- Vadå "ja"?!

- Människan har alltid ätit kött och kanske är det naturligt.

- Va?! Jaha... men om du nu tycker det, varför äter du inte kött då?!

- Därför att jag klarar mig utan.

- Ja, men om du säger att det är naturligt, så kan du väl lika gärna äta kött!

- Nej, jag klar mig utan, säger jag ju! Jag kan gå in i vilken matbutik som helst och få ett utbud som räcker alldeles utmärkt! Vegetarisk mat är gott. Jag livnär mig inte på andra djur och jag utnyttjar naturens resurser bättre... Visste du att en viss bestämd yta mark kan livnära 10 gånger så många vegetarianer som köttätare!

- Ja, jag vet allt det där... Men jag förstår ändå inte hur du i en mening kan säga att det är naturligt att äta kött, och i nästa mening argumentera för att inte göra det!

- Om jag säger så här då: Det är kanske inte är så lätt att gå ut i skogen och skjuta sig en sojabiff, eller att klara sig näringsmässingt på skogens frukter och bär...

- Nu förstår jag inte alls vart du vill komma...

- Vi kan anta att det inte fanns några vegetarianer på Stenåldern, vilket är naturligt, för man skulle förmodligen inte klara sig på en kost som helt uteslöt animaliska produkter. Utbudet var helt enkelt för litet!

- Du menar alltså att du hade ätit kött om du hade levt på Stenåldern?

- Förmodligen.

- Men var det mer rätt att äta djuren på Stenåldern då?

- Under Jägarstenålder omringade vi djuren och tog dem till fånga på ett naturligt sätt. Metoden liknade den som vargar har än i dag. Djuren fick leva sina liv i det fria innan vi åt dem. Vi jagade och åt djuren, och det fanns säkerligen djur som jagade och åt människan! Djuren hade en chans och människan hade en chans, men det var på lika villkor! Det är det inte idag!

- Hur menar du då?

- Ja... när människan började tämja djuren för att de skulle föda henne, försvann ju det lika utgångsläget, eller "naturligheten" om du så vill... Människan började leka Gud över djuren... Idag föds det upp djur som aldrig får se solen. Tusentals djur trängs på trånga ytor. Och det enda syfte som deras Gud - det vill säga människan - har skapat med deras liv, är att växa upp för att bli middag på våra tallrikar!

- Vart vill du komma?

- Ja, jo... Jag menar att eftersom det på Stenåldern var i princip omöjligt att vara vegetarian och eftersom vi styrt djurens utveckling på ett onaturligt sätt och eftersom vi gett dem onaturliga liv, börjar det som var naturligt på Stenåldern så sakteligen tyna bort. Det naturliga blir onaturligt. Hos naturbefolkningar och liknande krävs förmodligen en köttätande kultur, men inte i ett civiliserat samhälle där utbudet är så stort! Jag menar på att det att människan blir vegetarian är ett naturligt steg i utvecklingen i det civiliserade samhället!

Skolan fostrar egoister

2009-07-07T11:41:00.000-07:00

Ja, det här är en insändare som jag har skrivit för Vänsterpartiet, då:
http://hallandsposten.se/asikter/hplasaren/1.516456

LAS

2009-07-07T00:47:00.000-07:00

Den 27 juni publicerades följande debattartikel i HP:
http://hallandsposten.se/asikter/debatt/1.507435

Idag - långt senare, alltså - kom det svar jag skrivit för v:s räkning in:
http://hallandsposten.se/asikter/debatt/1.516452

Tyvärr har HP redigerat debattinlägget lite dåligt, men jag tror att andan framgår - även om styckeindelning och annat är lite si och så.

Överseende

2009-07-06T01:37:00.000-07:00

”Om man vet att det är PMS kanske man liksom accepterar agerandet mer.”
”Va?”
”Ja, om man vet varför en tjej beter sig på ett sätt som man egentligen inte kan acceptera, kanske man kan ta det, liksom.”
”Så en gång i månaden uppstår ett slags vakuum då tjejer inte behöver stå för sitt beteende – och endast den gången behöver de inte ta känslan av att känna sig tillplattade.”
”Jag menar inte så.”
”Och säg att det är så. Säg att toleransnivån är lägre innan menstruationen. Säg att man sämre tål att känna sig förminskad.”
”Ja, men då förstår man ju det.”
”Som man förstår ett trött barn som skriker i affären!”
”Vad du är jobbig.”
”Jag har väl PMS.”
”Lägg av!”
”Så om jag känner mig liten och underlägsen så kan du förstå det för att jag ska ha mens snart. Det är ju väldigt fint av dig.”
”Amen, sluta nu.”
”Om jag hade gjort dig ledsen och sen sagt: ’Ja, jag förstår att du är ledsen. Du jobbar ju så mycket och är så trött jämt.’ Hade du verkligen tyckt att jag förstod dig då?”
”Jag kanske har lägre toleransnivå när jag är trött.”
”Och då är det mer okej att inte visa förståelse för vad i mitt agerande mot dig som är fel?”
(tystnad)
”Det är väl bra om toleransnivån varierar lite så att man ibland tar tag i saker, och inte bara accepterar all skit. Man kan inte bara svälja hela tiden – men så får man i ansiktet att ’Ja, jag förstår att du är sådär just nu’. Va? Det kanske är någonting som gjort en ledsen jättelänge som plötsligt får en chans att komma upp till ytan!”
”Så man ska få bete sig hur som helst bara för att man har PMS – och det ska man stå ut med då?”
”Jag är väl ingen våldtäktsman, heller! Jag kan styra mitt beteende. Det finns inga mystiska, biologiska förklaringar som har sån makt över mig! Jag bestämmer över mig – inte min biologi! Jag äter och sover precis när jag har lust med det! Det är ju för fan det som gör mig till människa!”
(tystnad)
”Men jag vill inte bli bortförklarad, förminskad och nonchalerad. Mina känslor är äkta – oavsett om man mystifierar dem med nåt slags ’PMS-skimmer’ eller inte.”
(tystnad)
”Men om du klämmer åt mig tillräckligt länge – och jag bara ska acceptera och acceptera – då är det väl klart som fan att jag till slut reagerar med att agera som ett barn som skriker i en godisaffär!”
(tystnad)
”Sen kan du förklara det med vad fan du vill – och vara hur jävla förstående du vill för mitt agerande. Det är inte mitt agerande du ska respektera. Det är mina känslor.”

Kattskit är roten till allt ont

2009-07-06T01:31:00.000-07:00

”Skolorna i kommunen ska läggas ner, folk går arbetslösa i större utsträckning för varje dag, skillnaden mellan fattig och rik har inte varit så stor som idag på trettio år – men när katterna skiter i min trädgård: då är fan måttet rågat!”

Att spänna muskler i spetsklänning

2009-07-05T03:12:00.000-07:00

En flicka i femårsåldern kom fram till mig och berättade att hon snart skulle gå på maskerad. ”Vad ska du klä ut dig till, då?”, sa jag (för det måste man ju fråga). ”Till prinsessa!”, kvittrade hon sådär sockersött flickigt (som hon inte ha borde ha lärt sig än). Hon tittade under lugg och hennes blick sa ”visst skulle jag vara söt som prinsessa?”. ”Jaha”, sa jag (men jag tänkte något annat). ”Själv skulle jag nog ha klätt ut mig till rockstjärna”, triumferade jag tillbaka (och tänkte ”Ha! Där fick du, unge!”). ”Det tycker jag är mycket häftigare”, kraxade jag. ”Jaha”, svarade hon. Sen var det bra med det. Både jag och ungen fick behålla våra föreställningar intakta.

Nästan all saklitteratur som utger sig för att ha pedagogiska anspråk hävdar (såsom jag uppfattar det), på ett eller annat sätt, att all undervisning bör ha sin utgångspunkt i ”den undervisades” erfarenhetsvärld. Detta är varken kontroversiellt eller konstigt på något sätt, och jag tror att de flesta lärare och lärarstudenter därför kan skriva under påståendet. När jag säger till en flicka, som för tillfället lägger all sin energi på att leva upp till en bild av flickighet, att det också finns andra bilder man kan inspireras av här i världen, tycker hon inte att det har med henne att göra; bilden utgår inte från henne. Inte heller tycker hon att bilderna har med varandra att göra. Det finns prinsessor och det finns rockstjärnor. Det finns söta flickor, och det finns häftiga flickor. Således finns det flera kvinnobilder, men de kan inte blandas – och måste man välja (och det måste man!) är det förstås säkrast att välja att identifiera sig med den bild som går hem bland de jämnåriga kompisarna.

Det finns, för att ta ett exempel, mycket stereotyp barnlitteratur som bekräftar bilden av den söta, passiva, underordnade flickan. Ett exempel på sådan litteratur är ”Sagan om Rödluvan”. Huvudpersonen Rödluvan kontrolleras av vuxenvärlden, men råkar illa ut då hon inte förmår följa dess konventioner. Hon klarar inte själv att ta sig ur den knipa hon därmed hamnar i, utan behöver då hjälp av en vuxen (man) för att kunna återgå till det vanliga livet; ordningen blir därmed återställd (såsom det sig bör i en saga). Det finns emellertid också mycket barnlitteratur som på ett eller att annat sätt ställer sig i opposition till denna typ av litteratur. Ett typexempel är Pippi Långstrump. Pippi är inte som andra flickor; hon är stark, självsäker och utåtriktad – men också enkelt klädd, lite slarvig och allt annat än sockersöt. Föga förvånande är kanske att undertecknad lätt blir förälskad i berättelser om kaxiga flickor som sätter sig upp mot vuxenvärlden eller dominerande pojkgrupper. (Feministen ler nöjt och går vidare med livet – tills det slår henne…)

Det är inget fel med prinsessor eller rockstjärnor eller rödluvor eller pippior. Det finns plats för dem allihop. Felet ligger istället i att dessa karaktärer är så klart avgränsade från varandra samt att vissa av dem har legitimitet som förebilder medan andra inte har det (lite beroende på ålder, kamrater m.m., naturligtvis). Jag tror inte att jag på något enkelt sätt hade kunnat få flickan, som skulle gå på maskerad, att tycka att det egentligen inte skulle spela så stor roll om hon klädde ut sig till prinsessa eller rockstjärna; de två är totalt väsensskilda. Det som slår mig är därför att det som saknas är den glidande skalan. Det saknas förebilder som förbinder svart med vitt. Det saknas, för att behålla samma exempel, karaktärer i barnlitteraturen. Där saknas det sockersöta prinsessor som slåss mot drakar. Där saknas det en subjektifiering av den tysta flickan; i litteraturen borde hon väl få synas?! Där saknas det prinsessor som prioriterar karriären framför kärleken.

Jag tycker inte att det borde spela så stor roll, för en femåring, om hon klär ut sig till prinsessa eller rockstjärna – men för att valet ska kunna stå mellan dessa båda tror jag att femåringen måste befinna sig i en värld där dessa båda inte ligger alltför långt ifrån varandra. Det kan fortfarande finnas ”schablonmässiga” bilder av dem båda, men om det samtidigt finns många andra – konkurrerande – bilder kanske hoppet mellan identifikationen med den ena eller den andra inte är milslång längre. Den observante har förmodligen emellertid lagt märke till att jag själv tog för givet att det var just den schablonmässiga bilden maskeradflickan bar på – ens utan att fråga henne vidare! Jag antar därför att även jag behöver jobba med min stereotypa bild av mesiga, pippinätta prinsessor...