PÅ ÅTERSEENDE.

"Hörru."
"Vem?"
"Psst."
"Va?"
"Du är så lättlurad."
"Men..."
"Naiv."
"Jag trodde..."
"Orealistisk."
"Jag trodde verkligen...."
"Lär du dig aldrig?"
"....han ville ha...
"Hahaha."
"....mig."

Så var du helt plötsligt precis en av dom andra.
Alla ber mig att hata dig. Jag måste.
Alkohol och okända händer ska nu bli min räddning.
Igen.

Adios, gringo.

DR. JEKYLL AND MR. HYDE

Jag blickar upp för trappan i smyg.
Anita Lindbloms stämma ramlar ner från köket där du står och nynnar högt.
Jag låtsas att allt är precis som vanligt för några sekunder.

Men den tjocka dimman har gripit tag i dig hårdare än någonsin.
Jag ser dig knappt längre.

Jag försöker förgäves kväva den höga volymen med dunkudden, som är våt av tårar och svett.
Men mitt rum har väggar sköra som glas.
Texten letar sig in.
Under dörren.
Upp i sängen.
Förbi skallbenet.

"Ja, det var då min vän, en gång för längesen.
En härlig tid som verkade stå still.
Ja, vi var unga då, vi ville sjunga då.
Vi ville dansa, höra livet till.

La, la , la, la, la ,la, la, la, la, la

Ja det var då, oh. oh.
Ja det var då."

Jag vill vara liten igen.
Jag vill att du stryker håret bakom mitt öra och säger att allt ska lösa sig.
Jag behöver det nu.

Men dom tankarna är förbjudna.

För det är inte du som står där uppe.
Det är någon annan.

Och snart tar dom dig ifrån mig.

INSIKT.

Och så vaknar jag. I svett och värk.

Och inser att du nog aldrig skulle ha offrat något för mig.
Jag skulle aldrig få en plats i din lilla svarta, själviska värld.

Så ligger jag här som ett fån. Igen.

Med påhittade känslor krypandes under huden. Igen.

Jag är trött.

Så trött.

Nu ger jag upp.

Igen.

"Jag brukar göra snabba avsked. Det är lättare så."
"Då gör vi det."
"Nej. Inte med dig. Du är ett undantag."

BÖRJAN.

Första gången jag såg dig.
Då tappade jag andan för några sekunder.

Jag såg hur röken sipprade mellan dina läppar när jag beskådade din siluett på håll.
Tänk vad nervös jag var.

Men då jag först hörde din röst kände jag hur mina axlar slappnade av för första gången på länge.
Och nervositeten halverades totalt.

Jag föll för dig direkt.

Brutalt.

SEPTEMBER.

September.
Nu börjar det svarta korniga bruset, likt lössnus, närmar sig med storm steg.
Eller är jag helt omgiven av det redan?
Det känns som att mitt blod har koagulerat men fortsätter rinna inuti mig.

Segt och krafsande innanför huden.

HAN.

Jag ser dina bruna ögon blänka i varje ny man som vänligt försöker möta min svarta blick.
Men jag äcklas så snabbt av deras ord som inte ens går att jämföra med ditt vokabulär.
Ingen är så intressant som du.