torsdag 16 februari 2017

Det luktar ruttet kött, mitt hjärta steker.

Tänk så brutalt ni med mig leker.

Den enda ni ser är mitt underliv. 

Det smeker ni gärna med ert saliv.

Nu ligger dimman över Göteborg så tjock, så tjock.

Åter igen leker ett ansikte under mina ögonlock.





söndag 27 november 2016


Konst är för mig nu en börda.
Mat kväver mig.
Att älska är ett minne blott.

Vad nu då?

Dags att planera, planera, planera.

Hur, när, var.

Jag känner mig rent av helt euforisk.

Denna naiva, bortskämda, egoistiska, patetiska kvinna ska snart få frid.

2017 kommer se vackert ut i guldbokstäver.



Män kommer och går.
Men hennes äckliga fitta består.
Nu sitter hon med en flaska vin å grin.

Tänk, denna lilla flicka blir nog som pappa sin.

torsdag 24 november 2016


844 timmar
50636 minuter
3038184 sekunder

Snart så.

Jävlar vad ni ska få sen en lycklig jävel från och med nu.

Jag ska vara en duktig flicka.

lördag 19 november 2016

LÅT OSS MÖTAS I RAVELJUSET OCH SÅ GLÖMMER VI ALLT.

Står i kön med ett nytt 10 pack i min hand.
I ryggsäcken vilar ett vin från något okänt land.

Kryper hem med fötter tunga som bly.
Lägger fram mina verktyg och gör mig redo att för några minuter fly.

Målar på mitt skinn tills jag liknar en zebra.
Ibland sitter jag och räknar varje reva.

Fyller min kropp med sur dryck.
Lappar på ett plåster med ett ömt tryck.

Tur tänker jag, att man belönades med en underbar läkhud.
För ingen hinner se vad jag skapat på min gyllenbruna hud.

Känner hur hjärnan äntligen domnar.
Somnar.

Vaknar.
Saknar.

Alkoholen i kroppen bubblar.
In på ett rave jag snubblar.

Vänder mig om och möter en mans blick.
Så på tungan ett lyckopiller fick.

Blundar och dansar tills jag inte känner av detta brus.
Blir hypnotiserad av allt ljus.

Värmen stiger och vatten flödar.
Det är nu musiken dödar.

Mobilen flimmrar till.
Vem är det nu som mig något vill?

Det är från han som bidrog till att jag kom till liv.
Klyver hjärtat som en kniv.

Men det kemiska fyller snabbt upp detta susande hål.
Nu sticker det bara som en liten nål.

Ingen tanke på att livet är som en stor cancerknöl.
Fyller min näsa med mjöl.

Dansar hem när staden vaknar upp.
Sitter på spårvagnen och gal som en tupp.

Kommer hem.
Ont i varenda lem.

Försöker förgäves klämma fram några salta tårar.
Tänker på alla jag sårar.

Jag mitt huvud på kudden her.
Vaknar upp igen och låtsas och ler.

Varför får andra hjälpande piller men inte jag? Det är en jävla gåta.
Jag måste kanske inför psykologen börja gråta.

Men jag kan ej.
Jag är toalett gråtande tjej.

Nu kan jag inte rimma något mer.
Jag är så trött att jag knappt fingrarna framför mig ser.

Om ni vågade kolla nog länge i ögonen mina.
Blir ni smittade och era lyckokänslor kommer sakta sina.

Jag är som en jävla parasit.
Dagligen kväver jag er med skit.

Men en dag är det fan min tur ska ni se.
En dag ska jag på riktigt kunna le.








lördag 22 oktober 2016

När jag väl gråter.
Så känns det som att något knäcks i huvudet.
Min kropp är så ovan.
Det knastrar likt skare i skallen.
Och det svider i bröstet mitt.

När jag kommit bort från människor.
Kanske bara för en millisekund.
Så stegar jag iväg.
Innan någon ser mig.
Gömmer mig.

Sen får de stackars tårarna tillåtelse att komma.

På balkongen på en fest.
Inne på toaletten hos den här snubben.
Bakom en container på stan.
I köket sent på skolan.
På krogtoaletten.
Längst bak i bussen.

Så fort ni kollar bort.
Som en svag liten patetisk tjej.

Men jag är en tränad.
Ingen märker längre..
För jag vet hur man gråter fint.
Jag kan lura er vart jag än vill.

Men huvudvärken är värst.
Det gör för ont att le.


Varje gång blir det tyngre och längre.
När kommer den  existera i mig för länge?

Det känns som jag bara sitter och väntar på det.
Jag kan inte äta.
Jag kan inte sova.
Jag kan inte andas.




Kan du bara ringa mig?