När jag ännu en sömnlös natt avnjutit sista blosset och den sista droppen nypon te just slunkit ner.....
Det är då det slår mig.

Vart jag än befinner mig så är miljön kring min svullna kropp lika grå.
Trädkronorna fortsätter omslutas av denna dunkla massa om & om igen.

Jag har ju alltid haft ett behov av att rymma. Bort från det som förpestar mitt hjärta och den knapriga varelse som gräver och rotar runt i min magsäck. Bort från det svarta hålet i Norrland.
Tex som somrarna ute, långt borta med husvagnen tillsammans med farmor. De somrarna slapp jag se den sega förvandlingen som började veckan efter att cirkusen kom till byn.

Men det fortsätter förfölja mig, även om jag så skulle befinna mig flera 100 mil från norra Sverige så visar sig alkoholismens dimmiga ansikte i varje hörn

Den gör sig påmind.

Den konstanta tanken om svek, otrohet och hat. Vilket gör intimiteten till en mans famn och hans krämiga läppar så fruktansvärt svår. Jag äter upp förhållandet genom tidigare sorger och svek.
Sväljer den eldiga kärleken hel utan att tveka.

Hur långt måste jag springa för att komma undan dessa frätande minnesbilder?

Orken minskar för varje dag.
När tar den slut?
Kommer jag avnjuta ett sista andetag inom en snar framtid?

Kommer jag till slut få känna lycka?

Och ändå har jag ingen rätt att känna sådan hopplöshet.
Jag är inte tillräckligt sårad för att få känna så här.
Skämmes tammefan.