Som jag minns hur skogen var en räddning.
En räddning från skrik, från huvudvärk, från de oändliga tårarna som formar sig kring hall lampan.
Jag önskar att döden är som en oändlig skog.
Antingen en nyvaken skog kring den första riktiga vårdagen.
Eller en svart,skrämmande skog en iskall vinterdag mitt i natten.
Inget dämpar min svarta parasit så som att ligga i morgondaggen och avnjuta skogens alla ljud.
Att känna alla dofter, från kådan, blåbärsrisen och önska att tiden stod stilla nu, och aldrig började om igen.
Skogen. Du med din stilla och tysta atmosfär.
Du har aldrig gjort mig illa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar