Och ibland. Ofta. Vågar jag inte kolla honom i ögonen.

För de är de mörkaste och mest skrämmande pupillerna jag mött.
Trots att hans iris har den ljusaste bruna nyansen någonsin.

Lite som en fuktig cigg.

Eller som en kopp kaffe med mjölk.

Men han döljer något så skadat under hans sköra olivfärgade hud.
Han är så hemlighetsfull.

Och jag vill aldrig att hemligheterna ska ta slut.